Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mamma Utter fick två ungar. Den ena liknade
henne, men den andra tycktes brås på gubben John
Utter och var till sina föräldrars häpnad alldeles grå.
Aldrig hade John Utter sett en sådan besynnerlig
unge. Själf var han grå under nosen och höll på att
gråna rundt halsen — men det visste han nog, att
det kom med ålderdomen, ty för öfrigt var han
alldeles mörkbrun. John Utter var på sätt och vis
filosof, och när han satt och tittade på sin
besynnerliga lilla gråa son, så kom han till den
slutsatsen, att det lilla kräket bestämdt hade en lysande
framtid för sig. Den var så alltigenom olik alla
andra af sitt slag. Då han slickade den mjuka gråa
pälsen, så kände han sig riktigt varm om hjärtat —
men den lilla späda dottern brydde han sig föga om.
När de små kommo till världen, tyckte John
Utter, att de voro så löjligt små, att det aldrig
kunde bli folk af dem. Själf mätte han sina
rundliga fem fot från svansen till nosen och vägde sina
modiga trettio skålpund. Men ungarne voro knappt
sex tum, och när de lågo hoprullade och sofvo
under sin moder liksom två små skinnbollar, så
föreföll det honom nästan otroligt att tänka sig dem
dykande efter rof.
Emellertid trifdes de alldeles utmärkt. En dag,
när han vände hem från sin nattliga fisktur med
en stor ål rundt halsen till middag åt Mamma Utter
och klättrade upp genom undervattenspassagen till
sitt bo hälsande de sina med en fryntlig hvissling,
möttes han af den glada nyheten, att de små öppnat
sina ögon för första gången. Och han kände sig
stolt som en kung, när han blickade in i sin gråa
sons mörka, klotrunda och vidöppna ögon.
»Nu börja de snart längta efter grodor och fisk,
Mamma», sade han, »den här gråpälsen vill snart
nog ha någonting bättre än mjölk. Vi få allt tänka
på att ge honom en simlektion.»
Han var en sällsamt stolt utter, när han rullade
ihop sig till den vanliga dagsömnen.
Det var emellertid ödets vilja, att John Utter
ej skulle få öfvervara den första simlektionen. Ty
när Mamma Utter ansåg de små nog försigkomna
för att taga dem med ned igenom den mörka
undervattenspassagen, som ledde ned i strömmen, gick
John Utter sitt öde till mötes. Aftonen före den
för simlektionen bestämda dagen var han så full af
hälsa och krafter som möjligt. Han och Mamma
Utter hade lekt i dammen nedanför boet som de
vildaste barnungar. ^ »många dykningar hade hon
Om du då hade stått tyst på stranden vid den gjort till motsatta stranden.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
