Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»HON LÄRDE DEM DYKA UPP
BAKOM SOFVANDE FISK.»
svann med begärlighet
mellan de små kraftiga
käkarne, allt under det
att färden gick fram öfver
ängar, genom häckar och
in i skogar. Det var
någonting som dref honom
fram den natten,
någonting besynnerligt. Han
glömde både Mamma
Utter, de små ungarne och
deras simlektion, och när
morgonen bröt in, rullade
han ihop sig i en
kaninränna, som han
händelsevis kom till, för att sofva
hela dagen.
Han sof utmärkt, ända
tills solen stod högt på
himlen — då rusade han
upp och undrade hvar han
egentligen hvar.
Någonting rörde sig varsamt i
den mörka gången bakom
honom, stannade, började
åter med smygande steg
röra sig. Därpå tog detta
någonting tag i hans svans
med ett hårdt grepp; John
Utter sprang upp i
förtvif-lan och rusade med ett
vildt språng ut ur
kaninhålet rätt i dagsljuset.
Då hördes ett knakande
och ett dån — någonting
trängde in i ansiktet på
honom, han rullade rundt
och var död.
En stöfvare kröp fram
ur kaninrännan och tittade
på John Utter med
förvånade blickar. På tjugu
stegs afstånd stod en man
ej mindre förvånad med
en nyss afskjuten bössa i
handen.
»Det är en räf», sade
han. »Jag har skjutit en
räf. Jag har väl aldrig
i världen sett —»
»NED ÖFVER ÄNGARNE KOMMO
JÄGARE OCH JÄGARINNOR.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
