Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfver så mycket jord som möjligt till
parcellering mellan tyska jordbrukare. Var
emellertid den tyska rikskanslärens liknelse
icke särdeles höflig mot polackerna, hvilka
allt tydligare se sig betraktade såsom tyska
rikets stjufbarn, hvilka det gäller att så
mycket som möjligt tränga undan från
deras rätt, så inneburo kort tid därefter
kejsarens ord vid tyska riddarnes
ordenskapitel i Marienburg ett oförställdt hot mot
de genstörtige polackerna. Man skulle
kunna tycka, att en ceremoni, en fest, till
hvilken främmande gäster inbjudits, icke
varit rätta tillfället till ett politiskt uttalande,
men icke förty står det fast, att statschefen
och suveränen i ett land, som räknar
undersåtar af olika ras, hvilka han, till ersättning
för deras lojalitet, är skyldig lika skydd
och en opartisk kunglig behandling, ansett
sig böra uppträda såsom förkämpe för en
särskild nationalitet och såsom fiende till
en hel befolkning. Hos en suverän af Guds
nåde, som följaktligen står så oändligt högt
öfver partierna, måste en dylik hållning
väcka förundran. Kejsaren tillät sig visst
icke att, liksom hans rikskanslär, tala om
mänskliga väsen som om djur, hvilkas
förökning bildar en allmän fara; han nöjde
sig med att framhålla polackernas arrogans
att vilja bevara sitt moraliska lif, sitt språk
och sin historia och ha rätt att bygga och
bo på den jord, i hvilken sedan
århundraden déras fäder hvila. Kejsarens ord ha
naturligtvis väckt ett smärtsamt återljud
hos polackerna, hvilket icke torde komma att
förklinga utan verkan. Att han för sina
framtida planer icke längre kan räkna på
de polska deputeradenas medverkan, torde
kunna tagas för afgjordt. Men äfven
utanför de preussisk-polska provinserna ha hans
ord framkallat en bitter stämning, som icke
så snart torde försvinna och vid tillfälle göra
sig kännbart nog gällande. Liksom om
man i Österrike haft onda aningar, lät man
försiktigtvis icke den ärkehertig, som skulle
deltaga i ordenskapitlet, afresa, utan ersatte
honom med en simpel figurant, en general,
som nöjde sig med att uttala några
allmän-ningsfraser utan bindande eller
blottställande betydelse.
Furst Ferdinands af
Bulga-Trägen vinner, rien resa till Petersburg har
icke allenast haft dén
betydelsen, att bemälde furste, som den ryska
officiösa pressen ringaktande kallade helt
enkelt för prins Ferdinand af
Sachsen-Ko-burg-Gotha-Kohary, kommit i nåd hos den
ryske zaren, för hvilken han förut både
politiskt och personligen varit mindre
behaglig, utan resan angifver äfven en
internationell utveckling. Nära femton år ha
förflutit sedan den bulgariska riksförsamlingen
i Tirnovo valde Ludvig Filips dotterson
till sm furste. Visserligen räckte icke den
boykottning, för hvilken den nye fursten
utsattes från makternas sida, särdeles länge,
och redan 1896 bekräftade den höga
Porten i sin egenskap af suverän genom en
sultanens firman prinsens val och uppdrog
dessutom åt honom styrelsen i Östrumänien,
som förenats med furstendömet Bulgarien
redan på furst Alexanders af Battenberg
tid. Sedan därefter den bulgariske
konseljpresidenten Stambulof mördats, ville
icke heller Ryssland längre visa en evig
stränghet mot den lilla staten, som
förvånat världen genom sin otacksamhet i ändå
högre grad än på sin tid den Habsburgska
dynastiens ledande statsman efter 1849,
furst Felix von Schvvazenberg, lät
Österrike göra. Normala förhållanden inställde
sig, de bulgariska officerare, som deltagit
i revolutionen mot furst Alexander af
Battenberg och aflägsnats ur den bulgariska
armén, men fått en tillflykt i den ryska,
fingo åter inträda i sina grader i Bulgarien,
och landet höll en diplomatisk agent i
Petersburg, liksom Ryssland en i Sofia. Nu
ha slutligen äfven de personliga
förbindelserna mellan det lilla landets furste och
den mäktige zaren knutits. Efter åtskilliga
förberedande underhandlingar, bestämda
att bryta isen, har furst Ferdinand ansett
sig kunna anträda resan till Neva, och hans
färd synes ha lyckats öfver all beskrifning
väl. Det mottagande han rönt af zaren
och den etikett, som därvid varit rådande,
ha visat, att om också fursten af Bulgarien
de jure är sultanens vasall, är det
emellertid i Petersburg, som han de facto har sin
verklige suverän. Furst Ferdinand har nu
blifvit en af den ryska politikens utposter
på Balkanhalfön, han håller sin armé till
Rysslands förfogande, öppnar två hamnar
vid Svarta hafvet åt dess flotta och tillåter
det anlägga kolförråd på ett ställe af den
bulgariska kusten. Han själf, hans
ministrar och hans folk vilja till yttermera visso
gifva ett allom synligt bevis på den
slutliga försoningen, som icke lämnar kvar några
moln. En särskild beskickning har
sålunda inbjudit zar Nikolaus II att med sin
närvaro hedra aftäckandet af det åt
zaren-befriaren resta momumentet med anledning
af tjugufemårs jubileumsfesten till minne
af Bulgariens befrielse från den turkiska
kroksabelns välde. Zaren har icke ansett
sig kunna gifva ett bestämdt löfte, men
låtit förstå, att han icke visste något kärare
nöje än att deltaga i dessa fester och visa
bulgarerna sin faderliga kärlek, på samma
gång han mottog uttrycket af deras
oföränderliga tacksamhet mot zar Alexander II.
Ett själfständigt konungarike har Bulgarien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
