Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På hemfärd stadd jag lyssnar så förströdt
på lifvets lust och larm
en ganska speciell föreställnings- och
uttrycksförbindelse, som årerfinnes i
»De döda»;
Långt från lifvets lust och larm
vi slumra djupt.
Direkt beroende på känslodiktarens
ofvan nämda förkärlek för vissa ord
och ordsammanställningar—drifven till
sin höjd af Heinrich Heine i hans
schematiska bild- och symbol-val —
äro däremot sådana smärre
gengångare som hos Levertin »med
kvälls-trött blicks, (Legender och visor s. 123,
Dikter III: 66), ■»vårtröit låg violen»
(L. o. V, s. iii) och »en daggig och
vårtrött viols, (Nya Dikter, s. 158).
All språklig verksamhet har dylika
åter-erinringar, men vi märka dem endast
i de fall, då de respektive uttryckens
nyhet slår oss. Atterbom talar i dikten
»Till en ung skaldinna» om »blånande
gulln, och denna djärfva färgkatakres
gör ett så pass starkt intryck, att man
känner igen den, då den återkommer
i »Diokles och Heliodora»:
»Redan i västern blånar hans (himlens) gulh.
Likaså, då Nybom talar om att
■sihjärtats Sensitiva börjar bäfva vid
dessa välljudande toners bad»
(Till-ägnan till prins Oscar), som förs i
minnet af hans ord till J. O. Wallin:
»Dig . . . som så med sångens allmakt
ljuft rörde hjärtats blyga sensitiva.» I
I alla dessa fall är det psykologiska
förloppet mycket enkelt. Stereotyperna
ha gifvits af det tvång till reproduktion,
imitation, som hvilar på djupet af vårt
väsen, då vi skola nyttja
språkverktyget — liksom alla andra verktyg för
öfrigt. Det ges sinnesinsryck, som
genom sin styrka (eller sin ofta skedda
upprepning) kommit att inta platser i
första ledet af alla dylika, som trängas
i sinne och minne. Och på samma
sätt ges det uttryck, som en gång
sagda eller skrifna blifvit oss mer än
andra förtrogna, hvarför vi omedvetet
eller afsiktligt taga till dem vid
liknande associationer.
Sammanställningen af två närstående
strof-halfvor ur Levertins »Nya Dikter»
(s. 153 och 161) skall visa en något
mer invecklad orsakshistoria.
jag älskar dig, ty du som lifvet själft
lörbränner och bedrager,
hvar kväll mitt hjärta dödsbedröfvadt skälft
och längtat dock mot dager.
(Trots allt.)
det som är att lifvet själft
och all dess sötma mista.
Mitt hjärta ängslats har och skälft,
som ville helt det brista.
(Ett farväl).
Upprepningen af rimparet själft —
skälft står i närmaste beroende af den
motsättning mellan de två
föreställningar (lif och hjärta) som gifves af
rimraderna. Denna
föreställningskombina-tion, som likväl sker på olika känslors
botten och med skilda syften, har ryckt
med sig det ordliga uttrycket och
åstadkommit en slående likhet mellan de
båda dikternas form.
I och med detta exempel är jag inne
på hvad Esaias Tegnér d. y. kallat ordets
makt öfver tanken. Där finns det rika,
alldeles obearbetade fält äfven ur denna
synpunkt. Men det skulle föra mig
för långt att här söka visa opp, hur
författare ledts tillbaka till tidigare
uttrycksformer just af denna makt öfver
deras själslif, som detta själslifs
redskap, språket, utöfvade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
