Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lamad, — hon fattade det icke; —
men så vaknade hon upp, — allt
hade hon uppbjudit för att hindra detta
förfärliga. Han var så fullständigt
förkrossad, att det var hon, som måste,
måste, måste finna utväg, — sälja,
låna, tigga för att ersätta hans svek.
Och sedan, de många, långa åren af
slit, slitl — Han blef af olyckan slö
och kunde inte mera sköta sin plats
eller på det hela taget arbeta; allt
hade hon måst reda ut — räntor och
afdrag — åh ja, det hade inte varit
lätt, och den tid, då lifvet var lätt att
lefva, den låg långt, långt borta 1
Först hade hon varit så bitter, så
hård i sitt hjärta, hon hade blott
kännt förakt oeh vrede mot honom,
som dragit skam och olycka öfver
henne; men slutligen segrade
medlidandet, en liten gnista af den gamla
ömheten blossade upp i hennes sinne,
— han var ju så fullständigt i allt
beroende af henne. Och så hade
åren runnit hän i den lugna
kuststaden, utan omväxling, utan glädje.
Alltid spara och slita, slita och spara, —
åh ja, åh ja! Hon reste sig rullade
ihop det sista paret strumpor, stack
nålen i nåldynan och lade sax och
fingerborg ned i en sylåda.
Det var då fasligt, hvad Henrik
stannade länge därute hos hönsen, —
hon måste nog gå och lägga sig nu,
i morgon var det också en arbetsdag.
Då hon så låg där ensam i
mörkret, började åter tanken på
äggkläck-ningsmaskinen att arbeta i hennes
trötta hufvud. Hvarifrån skulle hon
taga- pengar till den? Hvari—från,
hvari—från, tickade uret på nattbor-
det vid sidan af sängen. Uret! Det
hade hon ännu, — men det kunde
hon ej sälja! Deras ende son, hennes
hjärtebarn, hade ju gifvit henne det,
han hade ju köpt det för de sla,ntar,
han sparat ihop med sitt släp till sjös,
— hon hade, huru eländigt fattig hon
än var, behållit det som ett minne af
honom, som det grymma hafyet så
tidigt röfvade från henne, —- det kunde
hon icke sälja, nej, det var omöjligt!
Där måste då finnas något annat!
Nej, — nej, nej, — nej, tickade uret,
det fanns det nog inte. Ja, så fick
Henrik då väl afstå från den där
maskinen; — åh nej, det gjorde han
nog inte, och på sätt och vis hade
hon ju lofvat honom den, — han
räknade så säkert på hennes löfte, och
han gladde sig ju så åt den, stackare,
— hon måste ju försöka att göra
allting godt för honom nu; det gick ju
hastigt mot slutet hade doktorn sagt.
Ja, ja, så måste hon väl skiljas från
uret. — —
Ett par små heta tårar, det slags
tårar, som komma från ögon, som
sällan gråta, banade sig väg öfver de
insjunkna, fårade kinderna. —
Dörren öppnades sakta, en
ljusstrimma skar in i mörkret.
Postmästaren kom smygande med lampan i
handen, — det var ett strålande leende
i hans tomma, vidöppna ögon.
— Tänk, Martina, där var en
kyckling, du, — åh, jag är så glad, så
glad — och tänk bara, så många,
många — Brahmaputras, Leghorns och
PlymQuth Rocks jag skall kunna få,
bara jag får den nya
äggkläcknings-maskinen! —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
