Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjärta. Det får inte finnas en tanke
inom mig, som du icke ser!»
Hvad var det som skiljt dem åt?
Hvad? . . . Att han kunde sitta här
och göra sig denna fråga -— att han
kunde undra hvarför hon blef sig så
olik den sommaren och hvarför hon
var så sluten i sig själf en afton, då
han gått och sökt henne med hela sitt
väsens längtan efter de rymder af sval,
blå klarhet, dit hon kunde lyfta sig.—
Hvarför hade hon icke hört honom?
Nu kom han tillbaka till henne . . .
Därute, där solen var en sömn,
väntade något som de bägge känt, de som
talat till hvarandra i den tystnad, som
står bakom orden och gör allt hvad
man säger torftigt och all gärning så
fåvitsk som uppdragna dockors dans.
XII.
Ända sedan Indus kastat ankar
utanför Colombo och de resande stigit i
land, var det en sak fader Frangois
icke tröttnade att upprepa för sin
följeslagare. Det var ju vanvett att han,
som pratade så mycket om
buddhistmunken, utsatte sig själf för att bli
tokig på samma ort och ställe. Ja,
det behöfdes inte mer än att vara utan
kask och sticka hufvudet genom
vagnsfönstret. Inbillade han sig att Jansen
någonsin gått ut annat än i
skymningen? Solen var fienden, det fick man
aldrig glömma i Österlandet.
»Det glömmer jag inte heller,» log
den unge lärde. Han och hans
reskamrat åkte långsamt framåt den breda,
skuggiga väg, som för till
buddhistklostret. Då han lutade sig ut genom
fönstret, såg han banianträd och
kokospalmer teckna sig mot himmelens hvita
hetta, och alldeles invid vägkanten stod
en ensam blommande buske, hvars stora
röda kalkar han betraktade i det de
foro förbi.
»En sådan purpurbrand . . . Och det
räcker inte längre än till kvällningen?
Det är tropikerna,» sade han.
»Hvilket? Hvad då? Jaså, det där
röda. Det är ett slags iris, och de
infödde påstå att det är ypperligt som
blanksvärta.»
»De infödde äro bortskämda,»
smålog främlingen från norden. »Jag
tycker annars inte man ser någon uppsjö
på blommor här, men det lilla som
finns, det lilla som finns — — —
Växer den där iris-busken på Java
också? Ack, det är sant, ni har aldrig
varit där.»
»Nej, där har jag aldrig varit,» sade
missionären, »men jag inbillade mig
att jag kände till Colombo, fast jag
inte gjort något besök i
buddhistklostret. Det skall vara ni som kunde
få mig så långt.»
»Vänta, vänta, vi ha inte hunnit
fram ännu. Jag har den åsikten att
man bör se allt som det lönar mödan
att göra sig besvär för och som en
gammal vän till Jansen —»
»Jag var aldrig hans vän,» af bröt
patern från Singapore.
»Det var inte jag heller, fast jag
på sätt vis . . . Ja, det är en annan
historia, men nog var det väl synd om
honom . . . Han trodde sig ju fördömd.»
löm han trodde sig fördömd vet
jag inte, men han tyckte att denna
jorden var ett helvete, och hvad jag
förebrår honom är att han vände sig
till buddhismen för att få bot för det.»
»Hm ja,» mumlade den unge lärde,
»sätten äro mångahanda, fader
Fran-gois. Hela hans olycka kom sig af
att han gick miste om det där
giftermålet, säger ni. En annan gifter sig
och blir olycklig på grund af sitt
äktenskap.»
Patern sköt godmodigt ut läpparna
och hans följeslagare betraktade
palmerna, mangoträden och de liljelika
purpurblommor, som lyste i dagerns
soldruckna värme. De hängde så stilla,
de föllo så sakta ned på marken, det
var tystnadens blomma och någon hade
gått och tänkt och undrat i denna
natur af orörlighet och öfverflöd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
