Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det finns något i tropikens heta och
tunga stillhet, som liksom lösgör en
från hela tillvaron och kommer en att
lefva i en dröm,» sade hon en gång
på Vårås. Detta var den drömmen.
Hic jacet, tänkte han.
Det var ännu tidigt på morgonen,
men i de palmbladstäckta hyddor, som
lågo vid vägen, voro människorna så
vakna som de väl kunde vara härute.
På en tröskel stod ett mörkhyadt
flickebarn och tuggade betel, hvilket redan
gifvit hennes läppar en färg af blod,
och med en klase tunga, röda
blommor vid sin tinning låg en ung moder
och stirrade ut i ljuset; barnet hade
somnat vid hennes bruna bröst.
»Fader Frangois,» frågade
skandinaven, »tror ni att det vi kalla lif har
någon mening för dem därborta? De
äro väl till som det trädet och den
plantan är till. Det är dag eller natt,
ljus eller mörker, men innerst inne
kommer det dem nog inte vid. Jag
undrar hvad de se, eller om de se
någonting alls. Kanske bo de på en
annan planet hvar som helst ute i
världsrymden.»
»Det skulle förvåna mig,» sade
pa-tern, »de äro minsann inte så
bortkomna här. Det vore roligt att veta
hvad ni tror de ha för begrepp om
mitt och ditt till exempel?»
»Ja,» smålog hans reskamrat, »jag
må nu säga ... För mig få de gärna
tänka hvad de behaga om den saken.
Det är inte det. Har ni hört talas
om den blåa blomman, fader Francois?
-— Ja, det är ingen teologisk
spetsfundighet i protestantismen, men icke
desto mindre betecknar det något som
är fiende till djäfvulen, världen och
vårt eget kött.»
»Det skulle ni inte skratta åt,»
utbrast missionären.
»Det skulle jag sannerligen inte, lika
litet som Jansen. Jag tänker alltid på
Jansen . . . Hade han inte funderat på
giftermål, skulle han slutat sin bok om
Indiens religioner. Han hade så många
nya uppslag — hvar äro de uppslagen
nu? Hvad blir det af allt som går
förloradt? Alla ingifvelser, alla tankar
och känslorna, fader Frangois, hvad
blir det af känslorna? Det som
kanske var jag själf i en mycket högre
grad än hvad jag kallade mitt väsen.
Hvad är väsendet och hvarför förstår
man så litet af hvad som lefver och
rör sig inom en? — Har ni någonsin
tänkt på lyckan?»
»Det beror på,» sade prästen och
den andre skakade på hufvudet.
»Det har ni aldrig. Jag talar om
något som är af denna världen. När
det lyser som klarast, gripa vi efter
det dunklaste dunklet i vårt hjärta.
Vår jordiska natur . . . Var Jansen inte
rädd för den jordiska naturen? Det
är sant — ni kände honom inte annat
än helt ytligt och knappt det, men jag
undrar så ofta, hvarför jag går till
vänster, när jag ville gå till höger och
tvärt om.»
»Ja,» småskrattade fader francois,
»det är frågan . . . Hvad är höger och
vänster för er?»
»För mig?»
Den andlige nickade: »Det går
kanske litet i sicksack, det hela, men det
skulle det inte göra.»
»Nej. Nej, det skulle det inte. —
Tror ni att man kan glömma ett
misstag? Jag menar glömma så till vida
att det upphör att förbittra lifvet . . .
Jag undrar om Jansen någonsin
glömde eller om han satt och funderade
öfver den där boken, som han aldrig
fick färdig.»
»Jansen — ni talar så mycket om
Jansen. Hör nu . . . Ni måtte också
ha något som ni inte blifvit färdig med?»
»Kanske. Det är underligt här i
lifvet. Man kan ångra både hvad man
skrifvit och inte skrifvit. Jag — Hvad
jag ångrar mest af allt är att jag inte
förstått tystnaden. Se så stilla . . .
Man lefver inte ostraffadt i tropikerna.
Somliga ha något af det som tiger
härute och som ändå har ett språk.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
