Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Patern betraktade främlingen från
norden. Han förstod honom icke och
kanhända var det inte så mycket att
förstå heller. »Som har ett språk?»
upprepade han. »Det är möjligt, det.»
I det samma smålog den unge lärde.
Det såg ut som om han återvändt till
verkligheten. Han hade ett sätt att
underhålla sin reskamrat, som kanske
understundom gjorde det förlåtligt, ifall
reskamraten undrade om han var klok.
»Ni skall inte bry er om mig, fader
Frangois,» sade han. »Ibland är jag
lite — he? Om ni säger motsatsen,
vet jag att det bara är af artighet.»
De hade vikit in på en smal stig,
som slingrade sig fram under acacior
och palmer, och kusken höll stilla
framför en liten hvitmenad byggnad, som
låg ett stenkast från vägen. »Det är
här,» sade han.
»Är detta klostret!» ropade
skandinaven och hans följeslagare skrattade:
»Hvad hade ni väntat er!» frågade
han.
Den andre svarade icke. Han såg
ett halft dussin platta, kalkade hus,
omgifna af låga pelarrader, och med
den orangegula manteln kastad öfver
vänstra skuldran och radband i
händerna hvilade ett par gestalter i tyst
orörlighet på golfvet af den pelargång,
som var dem närmast.
»Därinne ha de sina munkceller,»
hviskade missionären. »Ni kan inbilla
er att ni ser Jansen. Så såg han ut
med den skillnaden att han var den
ende hvite ibland dem. Ja, det var
ju hedrande för rasen, eller hvad säger
ni? Han hade slätrakadt hufvud och
hål i öronen som de.»
»Österlandet ...» mumlade
främlingen från norden. »De äro så
försjunkna i sina betraktelser att de
hvarken höra eller se.»
»Försjunkna i det tomma intet, ja,»
skrattade patern. »Ni skulle bara veta
hur mycket de där ha inombords.»
Han tycktes vara vid allra bästa
lynne och iakttog sin unge reskamrat,
som var i färd med att göra nya rön
på buddhistklostrets hägnade mark.
En mjukryggad singales, som talade
engelska och bar turban, erbjöd sig
att visa helgedomens märkvärdigheter,
men icke utan pengar. Man lägger
ett par rupier i offerkistan för de fattiga
och en rupie i den tjänstförrättande
vaktmästarens hand.
»Där ser ni,» nickade fader
Fran-cois,» mynt, mynt, det öppnar portarna.»
»Portarna äro öppna,» genmälte den
unge lärde, »här är ingenting stängdt.»
Han smålog i det han följde singalesen
och trädde in i den pelargång, som
omgaf det största af husen. Öfver
hans hufvud hängde ex votas i form
af små flaggor, som fladdrade kring
de hvita murarna. »Som i antiken,»
sade han, »och som i katolska kyrkor,
pater.»
Patern lyfte litet på axlarna, det var
allt hvad det hela var värdt. »Ja,»
svarade han, »de ha sina goda idéer,
de med.»
Mannen med turbanen öppnade
dörren till ett fyrkantigt rum, hvars
väggar täcktes af taflor, och skandinaven
vände sig till missionären. »Hvad
säger ni om detta, fader Frangois?
Jag inbillar mig vara i en gammal
landskyrka hos oss. När de skrapa
bort hvitrappningen, händer det ibland
att man stöter på sådana där pärlor.»
»Det föreställer helvetet,» sade
före-visaren. Den sahib, som föreföll mest
intresserad, kunde vara god och taga
ämnet i betraktande. De infödde hade
målat allt. Där slickade flammorna
den girige, och där sveddes den som
ätit kött, men det var bara till en tid,
inte för alltid, inte för alltid, oh, nej.
»Fader Frangois,» smålog främlingen
från norden, »hör på den mannen, det
är mildhetens religion.»
»Det är skärselden eller någonting
i den vägen och än se’n? Deras
nirvana, det är just något trösterikt, det.»
■»Nirvana,n upprepade singalesen,
»nirvana ...» Han lyfte sina milda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
