Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
\^yw fMSSå
ILLUSTRERAD MÅNADSSKRIFT.
SATYRENS VISA.
Af JAROSLAV VRCHLICKY.
Från vassen i älfven jag tittar mot skogen
och väntar beskedligt, tills drufvan biir
mogen.
Rundt om mig stå parker och lunder i
skimmer;
jag badar i blånad, och örat förnimmer
den släpande flodmelodin.
Af solen jag värmes; men rör jag blott
näfven,
så faller det droppar af daggen i säfven.
O, vore det droppar af vin!
När kuliarne bäfva för jäktens gudinna,
jag lyssnar i skuggan, hur trastarna tvinna
af visor en glittrande krans,
hur syrsan på almen vid middagen knarrar
och trollsländan tätt öfver lotusblad darrar
med vingar af skimrande glans.
Åt Pan och hans flöjtspel uppmärksamhet
skänker
jag föga, när solen i vågen sig sänker,
och dälderna slumra i ro.
Mer fägnar mig åse, hur sniglarne fumla
med spröten, och höra på surr af en humla
uti aprikosträdets bo.
I droppstenars grotta till ångbad jag kryper
och rullar på gräs, så att svett af mig dryper.
Knappt rör sig för vinden ett blad;
och lullad af entonigt plaskande droppar,
jag drömmer om skrämda dryadernas
kroppar.
O, djupa och ljufliga bad!
Om kvällen jag smyger till floden"och gläder
mig åse i lönn, huru luftiga kläder
aftagas af badande mö.
Men tittar jag fram — hur hon väsnas och
spritter!
Hon dyker i vågen och stänker ett glitter
af pärlor på svajande rö.
Från vassen i älfven jag tittar mot skogen
och väntar beskedligt, tills drufvan blir
mogen.
Så dagar och skyar försvinna. Till vatten
jag lockas af flodens musik och af
skratten.
Plums! plaskar jag ock i min älf.
Med sjögräs i testar och pärlor i stråna
på hakan, jag täflar med öfriga råna
i prakt och med hafsguden själf.
Snart nalkas dock stunden, då kärnorna
glöda,
då granna topaser på vinstockar flöda.
O drufva! vårt Hellas’ klenod!
När henne jag prässar i bägarn, det
kännes,
som kramade jag en mänad, och jag brän-
nes
af blottade lemmarnes blod.
Så byggom oss tempel på njutningens
grunder!
När thyrsen blir höjd i månadernas lunder,
då ler jag så godt i mitt skägg.
Ful är jag, det vet jag, och vidrig — sak
samma!
Jag är dock tillstädes, när älskande glamma,
är vinets och kärlekens drägg.
Jag andas i läppar, som hviskande skälfva
af älskog. De drifter, som mänskorna
hvälfva,
hos gudarne också jag styr.
När en gång af tjuren Europa blef buren,
jag fattade hornen och hånlog åt tjuren:
Nu, kung, är du själf en satyr!
Från vassen i älfven jag tittar mot skogen
och väntar beskedligt, tills drufvan blir
mogen.
Alfred Jensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
