Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sen med andra folk växer; och våra
diktares höga tankar förädla våra hjärtan
och Öka kärleken till vårt land. Ja,
folkets slumrande själ väckes hos oss
mer och mer af saga, diktning,
läroböcker, tidningar, skolor, god
själf-styrelse och växande brödrakärlek. Ty
svaga och fattiga, kvinnor och barn få
nu hos oss långt bättre vård än
någonsin förr, och rikedomen ställes mer
och mer till de behöfvandes förfogande.
Konst och bildning, ädla tankar och
stark handlingskraft — detta allt skall
rycka upp vårt land och höja vårt
folk! — — —».
Det är sannerligen lifskraft och
framtidstro i dessa rader. Och man önskar
lifligt, att en närmare förbindelse, ett
tätare andligt samkväm skulle äga rum
mellan vårt eget folk och dessa
hoppfulla, präktiga isländare. Nu som förr
är det ett kärnfolk, som diktar och
sjunger, slår hö och vallar får där
uppe i dalarna vid Faxavattnet och
Öxarå. Det nya Island är likt det
gamla och dock ett modernt Island.
ELEONORA DUSE.
KÅSERI FRÅN BERLIN. Af ANNIE WALL.
TAet var nu i våras, en af de sista
^ dagarne i april, som jag återsåg
Duse å Lessingteatern i Berlin.
Hon gästade ånyo den tyska
riks-hufvudstaden, som hon tycker så mycket
om och där hon trifves så väl.
Ber-linpubliken är också alldeles entusiastisk
för den stora tragediennen, och dess
hänförelse gifver sig ibland tillkänna
på ett rent af enastående frenetiskt
sätt. Jag har aldrig sett en konstnär
eller konstnärinna hyllas så, som
Eleonora Duse hyllas i Berlin. Och
konst-närinnan är svag, ja mycket svag, som
helt naturligt är —- för brusande,
jublande bifall — ju mera stormande —
dess bättre — jag tror, att Duse i
dessa triumfens medryckande
ögonblick totalt glömmer sina nerver och
om hon är aldrig så trött efter
föreställningens slut nekar hon sällan att
till det yttersta uppfylla publikens
fordringar och upprepade gånger
framträda på scenen för att mottaga
hyllningen. Visserligen kunna ju hennes
krafter, som ju icke äro så stora,
emellanåt svikta och det hände just
den afton, hvarom jag nu vill tala.
D’Annunzios La cittä morta (Den döda
staden), ett med rätta mycket
omtvi-stadt drama, gafs, och man hade blott
hunnit till första aktens andra scen,
då Duse, som innehade hufvudrollen,
föll i vanmakt och för en stund måste
afbryta föreställningen. Publiken var
djupt bedröfvad och vi trodde
allesammans, att vi skulle återfå våra
biljetter och nödgas vandra heni igen.
Men efter ungefär tio minuter
framträdde en herre på scenen och
förkunnade, att signora Duse var
återställd från sitt illamående och att hon
kunde fortsätta. Stormande bifall
hälsade naturligtvis detta meddelande.
Och Eleonora Duse höll tappert ut
hela kvällen, utan att man vidare
märkte något spår af illamående. Men
efter sista akten var hon dödstrött och
sedan hon likvisst inropats ungefär tio
å tolf gånger, nekade hon att vidare
framträda, trots att publiken väsnades
värre än lössläppta galningar.
Eleonora Duse reste denna gång
såsom alltid med eget (italienskt)
sällskap, och d’Annunzios bägge dramer
Francesca da Rimini och La cittä
morta uppfördes. Intet af dessa
skådespel har åtminstone utom Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
