Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har därefter studerat i Leipzig och
Miin-chen och vill för framtiden ägna sig
åt en sjuksköterskas allvarliga kall.
Medan signorina Marchetti-Duse
vistades i Dresden, täflade en del
högtstående, förnäma familjer om att inbjuda
henne till sig. Men modern förbjöd
det, sägande: »Mitt barn är en skåde-
spelerskas dotter, hon skall ej umgås
i furstliga och grefliga familjer.»
Emellan mor och dotter råder ett
idealiskt förhållande. De beundra
hvarandra ömsesidigt, och Eleonora
Duses ansikte strålar af hänförelse, då
man bara nämner dottern, hvilken
äf-ven tillfullo återgäldar sin mors ömhet.
HÖNAN.
HUMORESK Af CHICOT.
»Ehuru människorna ofta anklagas därför, att de icke känna
sina egna svagheter, så är det måhända lika vanligt, att de
icke känna sin egen styrka. Det är med människorna som
med marken de äga, där det ofta finnes en guldåder, som
ägaren ej vet om.» Swift.
’P11 karl kom kraflande uppför höjden
i en trakt af Nord-Amerikas
»Fjärran vilda väster,» som då ännu icke
hade fått något namn. Han hade hela
morgonen trängt genom en skogsmark,
hvarest det icke fanns ens den ringaste
fästig, fallit öfver kullblåsta träd och
blifvit alldeles uppgifven. Dock ej blott
af trötthet. Han hade ingenting ätit
på tre dygn. Bara gått, trampat och
gått, gått utan att ens veta hvart det
bar.
Han hade nu därnere framför sig
ett långt stycke slättland, platt som en
pannkaka och skådade med de
utpinade ögonen åt alla sidor för att se,
om han icke kunde upptäcka en
mänsklig boning någonstädes, där han kunde
få en bit till lifs för att åtminstone
rädda sig undan döden.
Straxt nedanför branten flöt en
mindre flod eller rättare å. Den hade inte
brådt, den. Hon silade långsamt fram,
alldeles som ville hon säga: »Jag kän-
ner inte till något, som heter brådska,
ingen väntar på mig och inte är jag
hungrig heller. Jag flyter alldeles som
jag vill. Lefve friheten!» Och
mannen däruppe afundades den stumma,
grumliga ån, som icke hade något namn.
Och ändå var mannen grefve och hade
varit löjtnant vid kungliga lifgardetl
Så långt hade det gått med honom,
att han verkligen kände afund öfver
det tysta vattnet. Men så var han
äfven den jämmerligaste bild af
mänskligt förfall någon kunde sätta ögat på.
Den mest samaritanska
klädesstånds-käring skulle icke ha velat gifva ett
öre för de trasor, hvilka skylde honom.
Ansiktet var gulblekt, ehuru dragen däri
föga antydde, att han ännu kunnat
passera medelåldern. Det låg något
hjälplöst, haraktigt i de stora ögonen,
som vittnade om ungdom; ty en äldre
mans blick skulle åtminstone ha visat
tecken till resignation, trots trötthet
och grinande elände.
Och dock! Ja, dock bar, som
an-tydts, denne usling ett historiskt namn,
bland våra stoltaste svenska. Han
härstammade i rätt nedstigande led från
förfäder, som kämpade vid Gustaf II
Adolfs sida i Tyskland, som tumlade
om med Karl X i Polen och föllo
öfver Danmark likt stolta eröfrare, de
där öfverallt togo allt hvad flyttas kunde
därute och byggde ståtliga slott hemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
