Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
biljett och passerar en slags mörk
ryttargång, hvarifrån en trätrappa leder
upp till en korridor, som står i direkt
förbindelse med de nedre koncentriska
åskådarplatserna: trappafsatser af sten.
Bakom dessa äro tvenne öfver
hvarandra belägna läktare. Byggnaden är
genom sin egen höjd till hälften skyddad
mot solen.
Detta »coliséum» imponerar icke,
vare sig som koloss eller till följd af
någon praktfull inredning. Den
mörkröda barrieren, de hvitrappade
murarna tillika med stenafsatserna och de
tunga stallportarna verka med
konsekvens slakthus.
Hvad som däremot genast fängslar
ens uppmärksamhet är färgrikheten
inom den mindre prydliga ramen.
Brokiga toaletter, genuina nationaldräkter,
gigantiska jättesolfjädrar, parasoller etc.;
allt öfvergår i salen till kaotiskt
virr-varr af färger, och ser man vidare
öfver muren myllrar det af människor
på den branta bergsluttningen.
Totalintrycket är dock icke
behagligt. På arenan springer en hop
gatpojkar under oljud öfvande sig att föra
»kappan» eller påhitta hvarjehanda
upptåg, lifligt uppmuntrade af sina
jämlikar på galleriet, hvilka senare på
ett mindre öronfägnande sätt ge sitt
bifall till känna.
Tiden lider.
I midten af banan är en vattenpost.
En slang inforslas och arenan spolas.
De oroliga sinnena ha något lugnat
sig och orkestern afslutat sitt sista
bravurnummer. Arenan är spolad och
slangen tillika med upptågsmakarne
undanskaffade. Allt är klart.
Pantomimen börjar.
Tvenne ryttare i helsvart sidendräkt
komma inridande och anhålla hos den
representerade myndigheten om nyckeln
till »el Toril», tjurstallet. Denna
utlämnas, hvarefter de försvinna som
riddare af den sorgliga skepnaden på
sina jämmerliga passgångare.
Så defilerar tjurfäktartruppen: Pika-
dorerna till häst i gammalspansk
rid-dardräkt, chylos och banderillos i sina
karaktäristiska fast något passerade
dräkter, bärande på axeln sina
kar-mosinröda kappor. Sist kommer
mul-åsnespannet, utstyrdt med brokiga band
och bjäfs, under eskort af
cirkusdrän-garne, som i sina lappade byxor och
röda blusar, svettdraggen om halsen
och mössan nedtryckt i nacken ge
intryck af något lindrigt sagdt ohyfsadt
och hvilkas profana uppgift är att
undanskaffa »aristas» offer samt hålla
banan fri från afskräde.
Banderilleros och chylos dra sig
tillbaka mot barrieren, där de senare
utbyta sina sidenkappor mot trasiga och
blodiga arbetsditon, under det
pika-dorer och mulåsnespann med följe
retirera till stallarna.
Nu inträder under lifligt bifall den
egentliga tjurfäktaren, espadan eller
matadoren. Det är Rafael Gomez,
kallad »Gallito», lilla tuppen, en smärt,
sjutton års yngling med ett käckt fast
något sorgbundet ansikte. Han är
af-komling af en känd matador och
intager enligt påstående den förnämsta
platsen bland samtidens tjurdödare.
Han är en komplett tjurfäktarefigur
och har månaden förut erhållit sitt
bloddop i Sevilla.
Han hälsar besväradt, men drar sig
omedelbart tillbaka för att därmed
gifva absolution till stridens
begynnande.
Tvenne pikadorer stå uppställda på
arenan. Klart. En trumpetstöt, och
den tunga porten till tjurstallet slås
upp.
Tyst som i grafven. Ryttarne blicka
ängsligt mot den mörka öppningen.
Det skymtar något. Snart visar sig en
brokig tjur, och det mest frenetiska
jubel utbryter. Han blir skrämd och
stannar tvekande, men fortsätter. Sista
porten slås igen; djuret vänder, men
återgången är afskuren. Jublet
fortsätter. Tjuren ilsknar till och börjar
böka i jorden. Han har synbarligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
