Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket varor som dagen förut. Äfven
dem köpte han. Morgonen därpå
infördes i staden moskovitiska varor, och
då fanns där tre gånger så mycket
som föregående dag. Nu förstod han
att han ej kunde köpa upp alla varor
i Guds vida värld, och så sade han
till sig själf: »Visst är jag en rik
köpman här i staden, men det stolta
Nov-gorod är dock rikare än jag.» Och så
måste han betala trettio tusen rubel till
stadens äldste.
Kort därpå utrustade Sadko trettio
förgyllda skepp. I spetsen för dem
gled Falken, med ägaren ombord. Så
seglade han genom Valchov, Ladoga
och Nevan ut i blåa hafvet ända till
Tsargrad och sålde där sina varor för
fyrtio tunnor silfver och guld, och med
denna rikedom styrde han kosan hem
till Novgorod.
Medan han seglade på det
gungande hafvet utbröt en fruktansvärd storm.
Det knakade i de förgyllda skeppen,
det hven i tackel och tåg, seglen sletos
i stycken, vågorna svallade högt, och
fartygen skingrades åt alla håll.
Då talade Sadko till sina kamrater:
»Hören, mina raska gossar! Ännu aldrig
ha vi betalat vår tribut till hafvets
kung. Nu är han vred och kräfver
skatter af oss, skatten på det blåa hafvet.»
Och så rullades en tunna silfver ner
i vågorna, men stormen fortfor lika fullt.
En tunna guld kastades öfverbord, men
stormen tilltog i raseri. Tydligen var
det icke silfver och guld, som hafvets
kung begärde, utan ett människooffer.
»Vi måste draga lott så få vi se,
hvilken af oss skall gå till djupet»,
sade Sadko.
De togo hvar sin staf af fur, ristade
sitt namn däri och släppte den i hafvet.
Sadkos sjönk. Han befallde att
försöket skulle göras om, med stafvar af
gran. Än en gång blef han den
utsedde. Så förnyades denna lottning
med stafvar af al, valnöt och till sist
cypress, ty cypressen är det
sannfärdiga trädet, emedan Kristus blifvit kors-
fäst på det. Men alltjämt var det
Sadkos staf som försvann i djupet.
Slutligen bjöd han sina följeslagare att
taga stafvar af järn, medan han själf
tog en af trä; men järnet flöt, och
träet sjönk.
Då förstod Sadko att han ej kunde
undgå sitt öde, och sade till sina
kamrater: »Det är klart, mina bröder, att
hafvets kung fordrar som tribut den
rike Sadko själf. Bringen mig ett
bläckhorn, min svanepenna och ett ark
stämpladt papper.»
Man bragte honom hvad han
begärde, och så skref han sitt testamente.
En del af sin förmögenhet skänkte han
till Guds kyrkor, en annan till de
fattige, en tredje till sin unga hustru och
återstoden till sina stallbröder.
Sedan tog han på sig en dyrbar
pälskappa och sade till de andra;
»Häm-ten hit min harpa, att jag må spela
än en gång, den sista.» Med sin harpa
i ena handen och i den andra en bild
af den helige Nikolaus, kastade han
sig i det blåa hafvet. I samma
ögonblick flögo alla hans skepp bort likt
svarta korpar, och han blef allena kvar,
sanslös af förskräckelse.
På bottnen af det blåa hafvet slog
han upp sina ögon och såg genom det
skimrande vattnet solens röda guld och
midt framför sig ett slott af hvita stenar.
Han trädde ditin och befann sig plötsligt
ansikte mot ansikte med själfva hafvets
kung, som, ryslig att skåda med sitt
tofviga hår, satt på sin tron med
gemålen vid sin sida.
»Jag har kallat dig hit», sade hafvets
kung, »för att du skall säga mig, hvilket
som i Ryssland skattas högst, guldet
eller järnet. Därom tvista just min
drottning och jag.»
»Järnet», svarade köpmannen
frimodigt, »ty med järnet kan man förvärfva
guldet.»
Då högg hafvets kung hufvudet af
sin drottning, därför att hon påstått
att i Ryssland guldet är kostligare än
järnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
