Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STATSMINISTERN
EPISODER OCH REFLEXIONER.
T Tandraren nedåt Strandvägen en
reg-’ nig sommarafton i medlet af
nittiotalet blef, i fall han var politiskt
intresserad och kände till våra politiska
personligheter, öfverraskad af en
egendomlig syn. På en för öfrigt ganska
öde spårvagn som var på väg in till
staden sutto två herrar gemytligt
samspråkande och rökande sin havanna.
De hade tydligen varit ute och
dinerat på Hasselbacken. Den ene var f.
d. statsministern, d. v. landshöfding
Themptander, den andre statsminister
Boström.
Det hade gått långa tider, innan
förhållandet blifvit så pass kordialt
mellan de båda statsmännen ty mellan
dem hade växlats hugg skarpare än
som vanligen falla i Sveriges riksdag.
Ju mera brännande tullfrågan på
åttiotalet blef, desto mera hade hr
Boström förts fram i striden, och då han
blifvit först v. ordförande och sedan
ordförande i bevillningsutskottet,
erkändes han allt mera som
protektionisternas chef och banerförare. Och det
var en väldig kämpe som utan hänsyn
utdelade sina hugg och stundom lät
sig alltför mycket berusas af
stridsvimlet. Men mot honom stod lika stark
och lika oböjlig regeringens främste
man, som af fullaste öfvertygelse och
med entusiasm stred för sitt
frihandelssystem och ministärens därpå baserade
program och som på grund af sin
position, sin stora sakkunskap och sin
lysande talang som debattör var en
nog så farlig motståndare.
Under tulldebatten vid 1886 års
riksdag ansåg sig sålunda hr Boström böra
meddela Andra kammaren, att han vid
framlämnandet af den stora
tullpetitionen till konungen erhållit den
öfver-tygelsen att, om riksdagens beslut
utföll för tullskydd, konungen icke skulle
hysa betänkligheter mot att sanktionera
ett sådant beslut. Detta något
yfver-borna uttalande uppkallade naturligtvis
genast den slagfärdige statsministern,
— Intet skulle vara för mig
personligen angenämare — yttrade exc.
Themptander — än att det blefve den
ärade talaren förunnadt att så snart
som möjligt äga tillfälle att i den
ordning vanliga parlamentaniska
förhållanden fordra få tala å konungens
vägnar. Men till dess så kan ske, är jag
öfvertygad om att Andra kammaren
helst ser att konungens mening uttalas
af hans ansvariga ministrar.»
Ännu hetare blef striden vid 1887
års riksdag. Den stora tullmotionen
remitterades till bevillningsutskottet den
31 jan. och redan den 28 febr.
förelåg utskottets betänkande klappadt och
klart. För detta betänkande fick hr
Boström i egenskap af utskottets
ordförande uppbära starkt klander. En
så försynt man som direktör Ernst
Beckman, hvilken då hade plats på
stockholmsbänken, karaktäriserade det icke
som en utredning, utan som en
trosbekännelse och förklarade rent ut att
det rykte tycktes blifva besannadt, som
förmält att »lösen denna gång skulle
vara icke att resonera, bara marschera
kring talmansbordet och votera.»
Men voro motståndarne ampra i sin
kritik, var hr Boström det icke mindre
i sitt försvar. Det var i detta
beryktade anförande som han bl. a. utfor
mot statsministern därför att denne
närvarit vid ett frihandelsvänligt möte i
Musikaliska akademien, där socialisten
hr Aug. Palm tilläts att uppträda.
— Hvad hade han där att göra? —
— lät den förgrymmade frågan. —
Visste väl icke hvar och en hvad han
hade att säga? Kunde hans närvaro
vara till någon nytta? Eller ligger det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
