Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
banan Gellivare-Riksgränsen mot det
kompakta motståndet af
brukspatrons-partiet och ultrahögern.
Ty denna högerns vrede hade stigit
med hvarje kraftyttring af excellensen.
Sommaren 1895 rasade en storm i dess
press med idkeliga kraf på
tvångsrevi-sion af riksakten. Statsministern
svarade med att tillsätta unionskommittén.
Från yttersta vänstern hade han
samtidigt att uthärda attacker för
krigsplaner mot Norge. Ryktena härom komrao
till uttryck i riksdagen i ett par
anföranden af hr Adolf Hedin, dels vid
kreditivens höjning i maj 1895, dels
en marsdag året därpå, då
sjöförsvarsdepartementets budget behandlades. Vid
sistnämnda tillfälle begagnade sig
statsministern, hvilken såsom vanligt fått
ingripa till den svårt ansatte d. v.
sjöministern Jarl Christersons hjälp, af
tillfället att kategoriskt dementera dem.
— Jag vågar påstå — yttrade
excellensen bl. a. — att en hvar, som med
lugn och opartiskhet följt händelsernas
utveckling under brydsamma unionella
förhållanden, måste lämna det
erkännandet, att den nuvarande regeringen
sökt med lugn, hofsamhet och fasthet
hålla tillbaka alla utbrott af hetsighet,
så ofta sådana visat sig, ehuru
anledningar till hetsighet icke saknats.
Statsministern trodde sig vidare våga
påstå att fullt samförstånd rådde
mellan regering och riksdag på det
unionella området och att det var på den
fredliga vägen som man önskade se de
unionella konflikterna bilagda.
Men den extrema högerfalangens vrede,
ökad genom statsministerns framgång i
fråga om riksgränsbanebyggnaden, nådde
sin kulmen efter flagglagens notificering.
Oppositionen började nu antaga en
mindre tillständig form, och man begagnade
sig särskildt utom riksdagens murar af
allt annat än gentlemannalika
stridsmetoder. Det väckte därför ingen
förvåning att statsminister Boström
tröttnade. Följd af sin suveräns förtroende,
som tog sig uttryck i de amplaste
lof-ord och hedersbevisningar, och följd
af alla fritt tänkande och klarsynte
medborgares odelade aktning nedlade
statsministern på hösten 1900 sitt höga
ämbete.
Det berättades med anspråk på
tillförlitlighet att den intransiganta
falangen, då deras hopp om en ministär
Christian Lundeberg krossades mot den
hårda verkligheten, började ångra sina
synder och beklaga att statsminister
Boström gått. Men det var nog
krokodiltårar, om några öfverhufvud
ut-götos. Däremot dröjde det icke länge
förr än det på andra håll till fullo
märktes, hvilket stort tomrum
statsministern lämnat efter sig, och hr A. Hedin
kunde med allt skäl under årets
riksdag tala om den rådande
regerings-löshetens period.
Det var därför ägnadt att väcka
till-fredställelse, då det i somras spordes
att statsminister Boström, sannolikt efter
många betänkligheter och mycken
tvekan, åtagit sig att bilda den nya
ministeren. Redan dess sammansättning
var ägnad att väcka stora
förhoppningar för framtiden. Och skall det vara
någon svensk statsman — och de äro ty
värr tunnsådda nog — som skall kunna
lösa de riksviktiga frågor, som redan stå
eller tränga sig fram på dagordningen
— rösträttsfrågan, konsulatfrågan
norrlandsfrågan och försvarsfrågan — så är
det väl han. Han besitter därtill
erforderlig prestige inom de flesta läger,
äf-ven de till vänster stående, och han
äger den för realpolitikern utmärkande
förmågan att kunna förena en
ovanlig smidighet och habilitet med en
säll-spordt djärf beslutsamhet och energi.
Ty därom äro alla ense,
meningsfränder och motståndare, att statsminister
Boström är den starka viljans man.
Därför har det stått häftiga strider kring
honom och därför stunda nya.
Joh. Lybäck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
