Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med tjocka urkedjor öfver brokiga
västar — och af stoj ande formän med
nedstänkta högstöflar, flottiga
sedelböcker och kortskaftade läderpiskor i
bakfickorna på kapprockarne, till och
med en och annan handelsresande
hittade äfven en och annan gång vägen
hit; yngre och äldre män med oäkta
stenar i de skrikande färglifliga
halsdukarna och ringar af tvifvelaktigt
värde på simpla händer. Men sådant
lyser och gör effekt i eldskenet om
höstkvällarne, kan måhända också bryta
månskenet i små’ tvära, knifhvassa
blixtar, när man under svalgångens murkna
loft uppsöker sina sofkammare, tar sig
verkligen högst fördelaktigt ut vid
knektspelet, då korten falla under mustigt
skämt, och nattliga skurar spola de
små grönskiftande rutorna i källarsalen.
Och Petter Haagen var icke blott
nöjd, han var öfverbelåten. Han
rundklippte sitt hår hvarje fredag och
rakade sitt svartmuskiga ansikte två
gånger i veckan, han målade upp den
gamla giggen, som han funnit i
uthuset och satte häst på stallet,
skämtade med sin unga hustru öfver
hennes alltid nedslagna ögon och sade
kvickheter om den nakna mannen på
skylten när det regnade. Lade också
sin systerson Jonas på hjärtat att intet
öfvergår en sedesam hustru och en väl
fylld börs. När så den gamla
trädgården mellan skogen och huset blifvit
satt i godt skick af Jonas, som förstod
sig på trädgårdskonst, och
karpdam-men blifvit uppodlad — och Petter
Haagen smakade de första
jordgubbar-ne, och den första karpen smälte i
hans mun, sade han, att han var en
lycklig man och önskade intet mer på
denna jord, och liksom de gamla
patriarkerna prisade han konungarnas konung,
som genom många och svåra
vedermödor slutligen låtit honom hamna i
välstånd och öfverflöd, låtit mjölk och
honung flyta genom hans mun och hans
hjärta.
Tre år förflöto under detta arkadiska
lugn, afbrutet blott af de dubbla
årsmarknadernas vidlyftiga dryckeslag
och bullrande folkvandring, då vinet
flöt i strömmar och det till och med
dobblades om hästarne och vagnarne
ute på gården.
En afton efter en sådan
marknadsdag byttes följande repliker mellan
tvenne män, hvilka spelade trik-trak i
en af källarsalens fönstersmygar.
— Ser hon aldrig på folk värdinnan ?
— Aldrig, det finns ingen som kan
säga hurudan färgen på hennes ögon
är, och jag tror inte ens att Petter
Haagen själf vet något om den saken.
— Bah — jag håller på att jag
om tio minuter skall veta det.
— Du’ kommer att förlora, min son,
ty det hör till det omöjliga.
— Ingenting hör till ’det omöjliga’
och ingenting skall vara mindre
omöjligt. — En butelj äkta rehnskt på att
jag inom tio minuter skall kunna säga
färgen på denna mattröda tulpans
hjärtblad.
Den andre sträckte på sig och
kastade tärningarne ifrån sig.
— Visserligen är du resande i
tulpanlökar och bör ha en noggrann
kännedom om hvad som hör till arten,
men — tillåt en okunnig yttra sig —
den här gången tog du miste om
färgen — och hjärtbladen kommer du
visserligen aldrig att få se. Låt gå i alla
fall för en äkta rehnsk silfverhals, ty
jag är törstigare än någonsin.
Den ene af de båda främlingarna
reste sig upp och närmade sig spiseln,
på hvars järnhäli ett svart garnnystan
dansade fram och åter utan att dock
någon gång komma i närmare beröring
med de sprakande brändernas farliga
grannskap. Stickerskan satt på en låg
stol bredvid och rörde stickorna kring
den svarta strumpan i afmätt takt. Den
i ’lokar’ resande främlingen stannade
nära intill, stack handen innanför
rockuppslaget och blickade med djupsinnig
min in i elden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
