Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Nu vet jag hvarför ingången till
de osaligas boningar är stängd af en
blå flamma.
Den andre svarade med ett torrt
skratt:
— Fantasirikt sagdt, värkligen, du fick
således ändå se färgen på din mattröda
tulpans hjärtblad, men den tyckes ej
ha varit af azurens fuktiga mildhet utan
snarare haft något af svafvelflammans
gasblåa genomskinlighet. Väl, min son,
din nyfikenhet har i alla fall blifvit
stillad, och det är att lyckönska till.
Nyfikenheten min vän, är visserligen
en gammal berömd dygd, ty den är
känd ända sedan paradisets dagar och
det till och med före syndafallet, hvilket
ju föranleddes af densamma, dock borde
män afhålla sig från att öfva
kvinnliga dygder, emedan dessa lätt kunna
bringa dem rost i själen. — Se blott
på den där!
De båda männen blickade samtidigt
mot den lilla dörren med glasrutan
invid hvilken Jonas Haagens bleka
ansikte i detta ögonblick spöklikt
framskymtade.
•fJ i{i
*
— Det är för märkvärdigt — sade
Petter Haagen en dag, då han kom
från trädgården, där han fordrat
kar-parne, — det är för märkvärdigt —
Han stannade under skylten med den
nakne mannen, hvilken sakta rörde sig
fram och åter öfver de låga
trappstegen till världshussalen, och betraktade
den noga; — jag tror sannerligen att
denne min gamle vän från Western
Point har en ganska stor och högst
kuriös likhet med min systerson Jonas,
eget blott att jag ej märkt det förut,
och skillnaden tycks blott vara den
att mitt dygdemönster till systerson
aldrig smakar den ädla drufvan, af
hvilken färg den vara månde, medan
denne aldrig kan lå nog utan ständigt
värmer sina kylda lemmar med rödt
vin.
— Nej, — Petter Haagen hörde en
röst öfver sitt hufvud och såg sin unga
hustru böja sitt vackra, men orörliga
ansikte öfver svalgångens murkna
räckverk, och under de nedslagna
ögonlocken betrakta skylten, som hängde
i jämnhöjd med hennes anlete; —
nej, han liknar helgonet i
andaktsboken, han liknar den heliga Sebastian,
det är den helige Sebastian; hon hade
sträckt ut handen och vidrörde lätt
skylten, men drog den åter hastigt
tillbaka.
— Ett helgon, sade Petter
Haagen, — åtminstone är inte vännen på
skylten något helgon, helgon böra för
öfrigt ej finnas på ett värdshus, hvart
skulle det ta vägen, källaren full af
utsökta viner, och ingen torr strupe,
som längtar att släcka sin törst annat
än möjligen i en bägare kallt vatten
ur brunnen på gården. Dricka vatten,
Petter Haagen fnös föraktligt, -— drucke
folk inte annat än vatten, sade han, —
då vore det så godt först som sist att
jag satte mig på brpnnens svängel och
följde med i djupet; och Petter Haagen
kände sig allt mer och mer uppretad
utan att kunna förklara hvarför ju mer
han betraktade mannen på skylten och
där invid sin hustrus unga ansikte,
hvars blick under de sänkta ögonlocken
syntes oafvändt fästad på den på
skylten målade, nakne mannen.
Petter Haagen fick vid detta
tillfälle äfven göra en värklig och
fullständig jämförelse mellan skyltmannen
och sin systerson Jonas, ty Jonas
Haagen kom i denna stund ut på trappan
och vände sitt af korpsvart hår
infattade bleka ansikte mot honom.
— Du skall komma in och profva
det nya vinet från Frankfurt.
Petter Haagen stirrade på honom,
stirrade på hans bleka, smala,
skägglösa ansikte, hvilket det långa svarta
håret gjorde ändå blekare, och
stirrade på skylten, vid hvilken Deborah
Haagens gömda blick ännu dröjde.
Af detta månde komma något ondt,
sade Petter Haagen, — nej, han sade det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:58:03 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1902/0774.html
