Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var alltså ändå detta drömmen nyss
varslade om.
Petter Haagen har utan att han
märkt det kommit in i rummet och
står nu bredvid hans bädd med samma
stygga leende på sitt svartmuskiga
ansikte som det han nyss hade i
drömmen.
Jonas Haagen reser sig på armbågen
— kunna ej räkenskaperna få uppskjutas
tills i morgon — sväfva orden redan
på hans läppar, men innan han hunnit
artikulera dem, har Petter Haagen ryckt
boken ur hans händer slungat den
utefter golfvet och kastat sig öfver
honom.
— — — Jonas Haagen vaknar åter.
Han ligger fortfarande oafklädd på
bädden, nattvinden sveper in genom
det öppna fönstret, och tulpanen står
fortfarande på sin gamla plats på
pulpeten och höjer fin och rak sin
kungliga krona mot det hvita månljuset och
tecknar sin blåaktiga af vinden
vaggade skugga på eldstadens hvita kakel,
medan reflexen från vattnet i det
guldfärgade glaset gjuter en dallrande
guldflod däröfver.
Jonas Haagen reser sig skakad af
en frossbrytning, det susar för hans
öron och håret klibbar tungt och
fuktigt vid tinningarne. Han famlar sig
genom det halfmörka rummet fram till
fönstret och låter nattluften svalka sitt
upphettade ansikte, och liksom rädd
att de onda drömmarne härinne i den
kvafva kammaren skola upprepas
återvänder han ej till sin bädd, utan
svingar sig öfver fönsterbrädet ut i
trädgården. Längst bort i denna invid
karpdammen finnes ett gammalt
öfver-gifvet lusthus, som begagnas till
materialbod, och Jonas Haagen kan här
tillbringa natten. Dock — Jonas
Haagen älskar sin trädgård för högt att
kunna öfverge den en natt sådan som
denna för att i en materialbod mellan
redskap och bastmattor söka en
tvif-velaktig och spökfylld sömn. När han
ser nattens hvita prakt innesluta tul-
panlanden i sitt stilla lysande
skimmer, låtande dem sträcka sina röd- och
hvitflammande bäddar långt in i en
anelsens värld af silfverspunnet töcken,
föredrar han att i det höga gräset
invid karpdammen söka några timmars
sömn och väckas af kylan i
soluppgången, föredrar att invid tulpanernas
bäddar drömma om det som efter
trenne långa år nu ändtligen tyckes
vilja ikläda sig värklighetens gestalt.
— Och Jonas Haagen tänker ej mer
på lusthuset, han tar af sig rocken,
sveper den om hufvud och skuldror
och lägger sig i gräset bredvid
dammen, i hvars djup månen ligger som
ett jättestort silfvermynt, hvilket sjunkit
till dess botten och blott tyckes vänta
på den som har mod att stiga dit ned
och hämta det upp.
* *
$
När Petter Haagen nästa morgon
besöker karpdammen för att fordra
karparne finner han systersonen
inslumrad i djupaste sömn invid dess
brädd. Att finna den människa, som
mest sysselsätter ens tankar på det
ställe, där man minst väntar det, bör
vara ganska öfverraskande, Petter
Haagen blef också öfverraskad, hans mörka
ansikte blef grått under den svarta
skäggstubben — gråare än
morgondimman, som lade florslöjor kring
tulpanerna — och blodet gick i tunga
vågor genom hans ådror.
Efter detta morgonmöte förstår
Jonas Haagen, att han icke behöft den
förflutna nattens mardrömmar för att
upplysas om i hvilket tillstånd
morbrodern befinner sig. — Efter detta
morgonmöte är också Petter Haagen
vissare än någonsin om det som ännu
hvarken tagit gestalt eller form.
* . *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
