Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der mörka nätter väckts ur sin sömn af
enstaka skott, påminner sig huru Petter
Haagen brukat svärja öfver
tjufskyt-tarne, hvilket dock ej hindrat honom
att just af dessa handla all sin fågel.
Men då Jonas Haagen ser
sticker-skan vid elden glömmer han allt,
glömmer morbroderns motsägelser och
inkonsekvenser, glömmer skyttens
nattliga irrfärder, glömmer dagens tunga
åstundan och nattens hvita längtan,
och är i nästa ögonblick bredvid
henne.
— Jonas har ingenting ätit i dag
—- hör han henne säga, och hon lyfter
hufvudet mot honom dock utan att
höja blicken. -— Det står ännu något
varmt kvar i ugnen där inne.
Men Jonas Haagen svarar ej, han
kan ej slita sina ögon från detta
anlete, hvars sänkta blick ej vill möta
hans, och sekundsnabbt —• glömsk af
allt — halkar hans hand öfver hennes
hufvud.
Deborah Haagen flyger åt sidan
med en blixtsnabb, stålfjäderaktig
rörelse.
— Gud förbjude — hviskar hon,
— min man — för himlens skull —
Jonas Haagen återkommer till sig
själf, hans bleka ansikte har blifvit
ännu blekare, och hans stämma
skälf-ver då han hviskar tillbaka:
— Trenne år — tänk på det, hela
tre år — längre kan ingen uthärda.
Petter Haagen, omsväfvad af vinets
saliggörande andar, har ingenting märkt
af detta intermezzo vid elden, och
Jonas och Deborah Haagen kunna
lämna salen blott följda af
tulpanhandlarens forskande öga och skyttens af
ödemark och ensamhet förvildade blick.
De följas till det långa rum innanför
det stora köket, där husets folk inta
sina måltider. Deborah Haagen sätter
en gräddad kaka på bordet, hon tar en
munsbit däraf, men drar sig hastigt
undan då Jonas sträcker ut handen
efter henne. Hon lyssnar till larmet
som tränger in genom de öppna dör-
rarne från källarsalen — hon kan utan
att bemöda sig urskilja tonfallen i
Petter Haagens högljudda skämt —
höra huru det plötsligt klipps af i en
menings stormande vändning då han
ändtligen märker stickerskans tomma
plats vid elden. Med en ed kastar
han den fyllda bägaren mellan
bränderna i spiseln och lämnar salen.
Hade Petter Haagen väntat att finna
de båda tillsammans, att få öfverrumpla
dem, så bedrog han sig, ty
systersonen satt ensam med en skål varm
mjölk och ett hvitt bröd framför sig
på bordet, dock var Jonas Haagens
annars bleka ansikte purpradt af en
rodnad, djupare än den vinets gud
målat på morbroderns kinder, och han
lyfte ej sina ögon från det ångande
fatet då denne inträdde.
Petter Haagens osäkra blick
genom-flög rummet och mätte genom den
öppna dörren det stora köket med
lågande misstänksamhet utan att finna
den han sökte, hans ögon stannande
på brorsonen läpparne öppnade och
slöto sig, och öppnade sig åter.
— Har du redan slutat för i dag?
Jonas Haagen lyfte ej sin blick från
bordet och mumlade något ohörbart
mellan tänderna.
— Jaså din stackare, du törs inte
heller se folk i ansiktet — odåga —;
Petter Haagen tog ett steg närmare
systersonen och lyfte sin hand, men
lät den åter falla, ty Deborah Haagen
gick i samma ögonblick förbi utanför
fönstret och bort till kalkongården. —
Denna himmelens fina ängel, som går
härute mellan de granna fåglarne, ej
kan det finnas ett grand af svek i
denna barnasjäl — i detta
barna-fromma hjärta, som sedesamt vandrar
sin väg fram med ständigt nedslaget
öga. Hur ljufligt däjelig och fager är
hon icke!
— Nej, nej, det är omöjligt —
tänker Petter Haagen, när han ser henne
gå därute, och han går ut på gården,
och obekymrad om man ser honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
