Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
löningsmedaljen vid en af akademiens
enskilda sammankomster.
Ur slutet af detta i historiskt
afse-ende dubbelt märkliga äreminne må
här följande anföras.
Store hjeltar förlora ofta under fredens
lugn den glans, den vördnad de genom
segrar förvärfvat. I läger, under krigens
omskiften, då hela rikens öden äro
anförtrodda i deras händer, då de äro likasom
framställde för samtidens och efterveridens
ögon, erfar deras själ en så stor rörelse,
en så mäktig skakning, att hon ofta
upp-höjes öfver menskligheten. Men
Torsten-sons ära segrar öfver det lugn hans
bedrifter skaffat Sverige. Alltid sig lik,
äf-ven så aflägse ifrån egna afsigter, från
egen ärelystnad, som tillförne: äfven så
brinnande för Rikets väl vid Rådsbordet
och under Vestergötlands, Dals och
Hallands styrsel, som vid härarnas anförande,
bibehåller han Christinas förtroende,
Oxen-stjernas vänskap, sina medbroders aktning,
det allmännas vördnad: beständigt
tillgif-ven Gustaf Adolfs minne, motstår han
frimodigt alla försök att på thronen upphöja
en ny Konungaätt. Jag vet att det synes
oss förundransvärdt (vi som nu dömma på
mer än hundra års afstånd) att så store
män, så nitiske medborgare, som en
Oxen-stjerna, en Brahe, en Torstenson, med all
den makt ypperliga tjenster och en
fortjent vördnad kunde gifva dem, motstått
Carl Gustafs upphöjelse. Jag vet att det
räknas dem till last, att det förebrås dem
hafva förborgat en större ärelystnad, än
gode medborgare böra tillåta sig. Men
tör hända äro vi för stränge i vårt
omdöme. Jag lemnar Oxenstjernas, Brahes,
andra deras medbroders uppsåt, jag talar
endast om Torstenson. Att dömma
oväldigt, böra vi flytta oss till det tidehvarf,
hvari han lefde, påminna oss den djupa
vördnad, hvaraf alle voro intagne för Gustaf
Adolfs minne, för dess ätt: deras förtviflan
att se Christina ej vilja fortplanta den; och
på den andra sidan, den mängd af hjeltar,
af stora krigsmän af alla stånd, af alla
åldrar, som omgaf hennes thron; som alle
dels tjent, dels hämnat Gustaf Adolf, och
som vane att se Förstår lyda deras befäl,
ansågo Carl Gustaf endast som en ung
stridsman, den de först på ärans bana,
knappt som deras like, ännu mindre som
öfver dem, och som osäkre, om ej Christina
kunde en gång ångra hvad hon gjorde,
och vilja gifva sin hand, fruktade med
skäl, att genom tvenne Konungahus
erkännande upplifva de inbördes oenigheter,
som under Erikska och Sverkerska husens
blodiga osåmja, söndersleto Riket.––––-—
Torstenson, upphöjd till det högsta äreställe
i Riket, till det högsta embete bland
krigsmän, till den högsta ärfteliga värdighet;
begåfvad af Christinas frikostighet med
egendomar, som gjorde honom till den
rikaste rnan på sin tid, kunde ej hafva
någon önskan för sig enskilt öfrig. Carl
Gustafs lärmästare på krigets bana, förenad
med honom genom vänskapens band, kunde
han, äfven som ärelysten man, ej annat
vänta under hans spira, än aktning,
förtroende makt; men endast medborgare,
lemnade han sig åt sin öfvertygelse, och
yttrade fritt utan svek, utan förbehåll sin
mening — — — —.
Torstenson, omgifven af vänner, af
släg-tingar, tillbringar i deras sköte de få öfriga
dagar af en lifstid, så kort, men så
äre-full. Plågor och värk uppfylla dess dagar;
men med samma hjeltemod, med samma
ståndaktighet, som han uthärdade krigets
faror och besvärligheter, emottager han
äfven döden. Han anser den som ett mål,
dit alla skola nalkas; och såsom lyckligare
att dö för tidigt, än att öfverlefva sig. Han
dör, och Sverige tror hafva allt förlorat;
ty en stor mans död är en allmän förlust;
och hvad kan det fordras mer till beröm
än att säga: i krig voro Banér, Horn,
Wey-mar, Wrangel, Turenne, Condé,
Montécu-culi, Gallas, Piccolomini hans medtäflare.
I fred voro Oxenstjerna, Brahe, Carl Gustaf,
Jakob de la Gardie, Gyllenhjelm hans
vänner, hans umgänge. Christina ansåg
honom som sin trons stöd: Carl Gustaf som
sin fader; värdig lärling, värdig lärmästare
af tvenne odödliga hjeltar, lyser hans namn
i krigets handlingar emellan Gustaf Adolfs
och Carl Gustafs; och hans namn är ej
fördunkladt af all den glans dessa stora
Konungars sprida.
O mitt Fosterland! O Sverige (tillåt denna
sista önskan, innan jag slutar det tal jag
till en stor mans ära hållit) måtte du länge
njuta fredens lugn; men då fienderna rusta
sig, då krigets fackla upptändes af
tvedragtens hand, måtte du finna många
hjeltar, som, då de likna Torstenson i mod,
i försigtighet, i kunskap, likna honom
äfven uti kärlek, i vördnad för sina
skyldigheter, och i de saktmodiga dygder, utom
hvilka en hjältes ära fördunklas, och blir
ofta en tung börda för dess
fädernesland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
