Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väl icke alltid är så precis smittande men
vid sitt första framträdande röjde en
verklig originalitet. Hans nyaste »Bitar (För
säsongen! Ny sändning! Största urval!)»
hade på omslaget utrustats med en rolig
teckning af Albert Engström, framställande
Dan själf såsom handelsman bakom en
disk, kommersande med en intresserad
damkund. När det brukar annonseras om
en »ny sändning» till ett magasin, så får
ju detta aldrig tagas på det viset att
endast nya saker utbjudas; så ock här, ty
man igenkände bland dessa »Bitar»
flertalet såsom gamla bekanta. Men lika godt,
man återfann dem med nöje. (H. Gebers
förlag.)
Hr Henrik Wranér, den välbekante och
omtyckte folklifsskildraren, med Skåne till
hufvudsakligt observatorium har gifvit sin
senast utgifna samling af »små bilder ur
allmogelifvet» titeln »Flinebyttor och
Sur-ingar». Ett par af det förra slaget äro i
silhuetter afbildade å omslaget; i texten
sysselsätter sig författaren dock mera med
»Suringarne», i den meningen taget att
skildringarne öfvervägande äro af
allvarligt innehåll. (Alb. Bonniers förlag.)
* *
*
Hr Gustaf Janson, hvilken med sin stora
roman, »Abrahams offer» höjde sig till den
rangplats inom vår litteratur, om hvilken
redan författarens närmast föregående
arbete »Paradiset» hade gifvit så godt löfte,
utsände i början af sommaren en
samling berättelser som, efter den mest
omfattande, fått sin titel »Gamla gastar». —
I de nyssnämnda större romanerna rörde
sig förf. på främmande botten, men detta
med en säkerhet i teckning och en
liffull-het i kolorit, som i en verkligt
förvånande grad gaf illusionen af, om icke
något personligt upplefvadt, dock något
personligen kändt. Samma mindre vanliga
förmåga af realistiskt grepp röjes äfven i
framställningen af de olika typerna i den
nya samlingen, hvars samtliga berättelser
(utom en) röra sig kring sjö- och
skärgårds-lif och den särskilda prägel, som detta lif
sätter på sitt folk. De mindre skizzerna
ha visst förut varit publicerade i tidningar
eller kalendrar, men bekantskapen med de
riktiga »gamla gastame» är ny och rar.
Hvilken präktig typ, denne gamle
sjökapten, som på ålderdomen slagit sig ner på
landbacken och tänker sig få lefva i
förtjänt ro efter alla sina mödor, men i stället
till följd af sin naiva godtrogenhet och
delvis genom sina burdusa fasoner råkar
ut för allehanda konflikter och till sist
ruinerad och fattig dukar under i en
omgif-ning af gemenheter och hjärtlös själfvisk-
het, som han aldrig lärt att förstå sig på.
— I denna historia äro tragik och komik
sammaflätade; i de öfriga har det förra
elementet helt och hållet öfvervikten.
(Ger-nandts förl.)
* *
Mark Tivain är, om någon, en
sommar-och reselektyrsförfattare att rekommendera,
men han har därjämte den lyckliga
egenskapen att med liknande nöje låta sig läsas
vid lampan och vinterbrasan. Den bekante
humoristen roar sig i sitt nyaste —
åtminstone i svensk dräkt nyaste — arbete,
»Också en detektivhistoria», med att parodiera
den genre, hvilken närmast genom Conan
Doyle sedan några år tillbaka vunnit en
så stor popularitet, efter att den
ursprungligen franska kriminal- och polisromanen
från 1860- och 70-talet hunnit blifva
förbrukad. Den engelska Sherlock Holmes
— hvars under utgifvande varande nya
upplaga, i förbigående nämndt, nu hunnit
slutet af »Privatdetektivens äfventyrs»
första serie — är en helt annan figur än
den franske Monsieur Lecoq, likasom
också bägges metoder och öfvernaturliga
skarpsinnighet gå i skilda banor. —
Emellertid har nu amerikanaren Mark Tvvain
på ett verkligen roligt sätt gycklat med
den engelska förebilden, som han låter
personligen uppträda och grundligen
misslyckas. I det hela taget kan likväl »Också
en detektivkistoria» knappt sägas vara
skrif-ven men samma muntra humör och stil
som förfis tidigare böcker. (Hugo Gebers
förlag.)
* *
*
Under de månader som förflutit sedan
herr Axel Lundegétrds »Elsa Finne» utkom,
har detta arbete grundligt behandlats —
och dess författare lika grundligt
misshandlats — af kritiken. Anledningen är
så väl bekant, att det kan vara onödigt
här åter omnämna den, men det må i alla
fall ske. Man lägger herr Lundegård till
last att hafva på ett obehörigt sätt användt
och under sitt eget namn publicerat en
af-liden väninnas dagboksanteckningar i hvilka
hon, utan skonsmål mot sig själf, blottat
sitt inre känslolif och mycket ömtåliga
personliga förhålladen till en man. Antingen
(och helst), säger man, skulle denna bikt
af en hädangången hafva begrafts med
henne, eller ock skulle den framkommit
såsom ett direkt document humain, lika
omedelbart som dessa tankar af en ande,
medveten om och olycklig öfver sin
disharmoni med lefnadens realiteter,
nedskref-vos. Man — man är den, gudbevars,
»psykologiskt» intresserade eller nyfikna eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:58:03 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1902/0797.html
