Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ring, hvart fly — hvart finna mörker
och skydd, Deborah Haagen? — Men
Deborah Haagen var försvunnen hon
hade ljudlöst lämnat källarsalen.
— Nu har ni blott gjort ondt värre,
tulpanhandlaren kom fram ur mörkret
och lät sina ringprydda händer glittra
framför den slocknande brasan.
Ondt är ondt, och där det gror
med starka rötter, där har det must
och där frodas det. Deborah
Haa-gens öde stod skrifvet i hennes mors
hjärta, samma blod, samma sinne
och samma mod. Hon skall gå sin
väg, och hvarken ni eller jag eller
någon annan skall kunna rubba den,
men Deborah Haagens sinne är farligt
det är som flammorna i elden —
flyktigt och dock förbrännande. — Men
det mörknar ju på allvar, då är det
tid för mig att återvända till skogs.
Godnatt, mäster Blomma och tack för
godt sällskap.
Han slängde de döda fåglarne öfver
axeln, tog bössan ur spiselvrån och
gick tyst ut. Utkommen på trappan
stannade han en stund och skyggade med
handen för ljuset från en i fjärran ensam
brinnande stjärna hvars stundom
uppflammande, stundom tillbakasjunkande
strålar flöto i en stilla magisk ström
ut från sin källa och återströmmade
till densamma, flammande upp i
hög-rödt ljus — flämtande tillbaka i
blek-grönt skimmer, bländande i obeskriflig
glans, ju mer natten led.
Det rörde sig på loftbron öfver hans
hufvud och tvenne otydliga skuggor,
stundom sammanflytande till en, lutade
sig mot räckverket, och en hviskning
skygg och darrande sänkte sig genom
mörkret —
— Jag älskar dig, Deborah
Haagen.
Och en annan röst fast och utan
tvekan — —- —
—• Ja du är min — —
Skytten kastar geväret till kinden
och siktar dit upp, men låter det åter
falla och försvinner med en tung suck
i nattens mörker.
När Petter Haagen följande morgon
vaknade, var hans första tanke att han
i går begått en dumhet, då han så
oresonligt och häftigt utfarit mot
systersonen, denne hade nu varskotts, och
man skulle efter detta blott så mycket
mera vara på sin vakt, men han
lof-vade sig att härefter vara mera
försiktig att dra varsel af allt och att sätta
list mot list.
Hvad var då att se?
Petter Haagen ansträngde sina vidt
uppspärrade ögon, han lämnade under
dagens lopp ej källarsalen och beslöt
att ej fördunkla sin syn med vin.
Hvad var då att se–––—
Genom den lilla dörrens glasruta
Jonas Haagens böjda, tunna gestalt
och svårmodigt bleka ansikte, vid
elden stickerskans böjda hufvud och
outgrundliga leende kring de bågade,
halföppna läpparne, och händerna
stickande — oupphörligt stickande i
af-mätt takt, hvarf efter hvarf, den ena
svarta maskan efter den andra i det
oändliga. Stundtals föreföll det hela
Petter Haagen rent af som om han
rört sig i en dröm, där han var den
ende lefvande och de andra båda i
sin skenbara orörlighet blott plågsamma
skuggor.
Petter Haagen ville ge akt på dem
vid måltiderna, han passade det så att
man denna dag gemensamt intog dessa,
och han inbjöd tulpanhandlaren till
middagen, och mot vanan satt Petter Haagen
och lät passa upp sig. Han ville bara se.
Tulpanhandlaren skulle berätta historier
och — blickar förlöpa sig så lätt —
Jonas som aldrig drack vin, skulle
förmås att dricka i dag, han skulle dricka
— tömma en skål för Petter Haagens
hustru — denna skål skulle han ej
kunna neka.
Han nekade, han förtärde ju aldrig
vin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
