Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gästspel på »Nationalteatret» i
Kristiania.
Dessa nyktra, torra ord och siffror
skyndar jag att göra mig af med för
att ej glömma dem för all den djupa,
varma poesi och den fullödiga
konstnärlighet, som döljer sig där bakom.
Liksom Johanne Dybwad är den
nutida norska teaterns mest
representativa kraft, så betecknar Betty Nansen
i Danmark inbegreppet af allt det,
som en modern människa kräfver af
den dramatiska litteraturens tolkare.
Hon har den mogna kvinnans rika
erfarenhet, som alstrar denna behärskade
stolthet och osvikliga säkerhet, under
hvars lugna yta känsla och medkänsla
pulsera hett och ymnigt. Hennes
väsen är den sensitiva nutidskvinnans,
fastän infattadt i den oklanderliga
nutidsdamens eleganta form.
Man har anmärkt, att fru Nansens
förmåga af snabb utveckling —
hvilken t. ex. hennes lilla koketta kollega
Anna Larssen besitter i eminent grad
— icke skulle vara fullt
tillfredsställande. Och jag erkänner med nöje,
att hon på det starkaste stryker under
sitt eget jag, att hon förälskar sig i
tonfall och rörelser, som hon sedan
vårdar och utbildar till högsta
detaljfulländning. Men månne detta är
något fel? Ja, naturligtvis kan allt detta
stelna till manér, om vederbörandes
intelligens ej är tillräckligt stark för
att på samma gång fördjupa och
utveckla. Men nu är fru Nansen
händelsevis en mycket intelligent kvinna,
som aldrig stannar och slär sig till ro.
Och då tror jag faran är minimal.
Den är för öfrigt gemensam för alla
stora skådespelerskor, för alla, som
vilja göra sin konst personlig och
önska skära ut en roll ur sitt eget varma
inre. Det finns nog ingen diktare,
som ej fått sina dramatiska
kvinno-skapelser omgestaltade lika många
gånger, som de anförtrotts åt nya
tolkann-nor. Jag erinrar mig t. ex. premiären
på »Dagmar» af Björnsons »Labo-
II. Paetz, foto., Köpenhamn.
FRU NANSEN I E. BRANDES »UNDER LOVEN. >
remus» — en trist teaterkväll med det
stora fiaskots »uhygge»-stämning i
salongen. Fru Nansen var Lydia. Men
hvilket djärft grepp hade hon icke
vågat göra på »undinens» dunkla
gestalt! Det länder henne till ovansklig
ära, att hon fattat, hvad diktaren
Björnson kännt för denna gestalt, och
att hon utan tvekan glömt det
retsamma, docerande finger, som
moralisten ej kunnat försaka att här och
där sticka fram. Jag tänker härvid i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
