Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
främsta rummet på hennes sortie i
sista akten: allt har fallit tillsammans
och »moralen» segrar, undinen skall
— efter Björnsons egna ord —
försvinna, sjunka tillbaka i dunklet med
ett förtvifladt skri. Men tolkarinnan
såg djupare än så. Blott en sekund
svartnar det för hennes ögon — så
rätar hon sig stolt upp i medvetande
H. Paetz, foto., Köpenhamn.
FRU NANSEN SOM AGNES JORDAN.
om sin egen styrka och går sakta,
glidande ut med ett oändligt förakt
för dessa svaga människor, uttaladt i
hvarje linje af sitt ansikte, nästan i
hvarje rörelse af denna mjuka,
praktfulla kropp. Med intuitiv träffsäkerhet
hade fru Nansen funnit den af ett
missriktadt pedagogiskt nit halft
undanskymda skaldemeningen i Lydias roll,
som nu blef till en stor och oförgätlig
skapelse. Hade hon nu också -—
såsom plägar vara fallet på »Dagmar» —
haft fullt värdiga motspelande, skulle
måhända hela stycket kunnat räddas
och ej behöft falla platt till marken
som en medelmåttig
söndagsskolepre-dikan.
Jag kommer ihåg en annan
Björn-sonspremiär, på samma ställe men med
en helt annan air öfver sig. Det var
»Paul Lange och Tora Parsberg» —
den stormande och välförtjänta
succésen med diktaren själf i en
blom-stersmyckad loge, en galaklädd
första-rangs-publik, touche från orkestern och
våldsam hänryckning.. . Tora
Parsberg är som mejslad ut speciellt för
fru Nansen, rank och stark som hon,
kvinna och dam i samma andedrag.
För henne betyder politiken intet, det
sant mänskliga allt. Hon älskar Paul
Lange för hans styrka och för hans
svaghet, älskar honom, därför att han
ensam känner och vet, att han minst
af allt är »pöbel». Det rikaste
skimmer af varm och upphöjd poesi
förstod Betty Nansen att gjuta öfver denna
Björnsons vackraste och stoltaste kvinna.
Under det långa samtalet i första
akten utvecklar hon en öfverlägsenhet,
som i toners och färgers rikedom är
makalös: från den mest koketta
skälm-aktighet och förnumstig list till
öppenhjärtig innerlighet och kärleksfull
hän-gifvenhet. Och för hennes entré i
andra akten finns intet mera
karaktäristiskt ord än Paul Langes eget: »Du
traadte ind... og der var ingen
afgrund længer, der var intet Uvejr!»
Hon stod där hög och fri som en
fredens och kärlekens gudinna, för
hvars bjudande blick hvardagens
trätor smyga undan. Jag vet ej, om jag
skall sätta detta högst eller hennes
gripande behandling af den tredje
aktens växlande stämningar, då hennes
varma röst gaf så många underbara
såväl hoppets som smärtans toner.
Den gamle skalden blef själf rörd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
