Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta ädla uppgående i hans Tora och
förklarade, att aldrig någon af hans
kvinnor kommit i varsammare eller
mera konstförfarna händer.
Vid sidan af dessa båda
Björnsons-roller står värdigt fru Nansens Agnes
Jordan i Georg Hirschfelds monstruösa
skådespel af samma namn. Detta lär
ju här och hvar hafva fallit på
svårigheten för en och samma
skådespelerska att gifva hufvudpersonen gestalt
under hennes olika åldrar, från 20 till
50 år, tror jag. Det tycktes vara en
lek för fru Nansen att göra detta, och
man visste när efter föreställningen
blicken gick tillbaka, knappast hvad
man skulle mest beundra: den unga
brudens förtjusande blyghet, den
medelåldriga makans bitterhet och smärta
eller gummans resignerade ro. Betty
Nansen lyckades utan märkbar
ansträngning gifva fullt konstnärlig
illusion åt hela denna lifslånga bildserie
ur en sensitiv kvinnas strids- och
li-dandeshistoria — och för detta
mäster-skapsprof glömde och förlät man en
god del af författarens många svåra
otympiigheter. Och på det sättet har
Betty Nansen hjälpt mången
dramaturg och hans mer eller mindre
väl-skapade barn. Hon har t. o. m.
lyckats göra »Kameliadamen» njutbar för
en modern människa, och därtill
fordras som bekant en Duses eller en
Sarahs, med ett ord sagdt en verkligt
stor konstnärinnasöfvermänskligastyrka.
Det är nog roligt, detta, att se en
scenisk konstnärspersonlighet genom
egen kraft skapa om en roll och gifva
den nytt värde. Men det är förvisso
ännu roligare att se henne lägga ned
sina gåfvor i en henne fullt värdig
gestalt. Och därför vill jag helst
minnas fru Nansen som Tora Parsberg och
Helene Bording (i Edvard Brandes’
»Under Loven») och hittar först i
andra planet bland mina Köpenhamska
teaterminnen Agnes Jordan och Lydia
och Marguerite Gautier.
Ett par ord ännu, innan vi skiljas!
Fru Nansen i det stora, moderna
skådespelet har fått hvad henne efter
vår åsikt tillhörer — rättvisan fordrar
emellertid, att äfven »Dagmarteatrets»
eleganta comédienne får vara med på
några rader. Om de herrar, som tala
om hennes bristande
anpassningsförmåga, behagade hålla sig undan ett
ögonblick, skulle jag framhviska en
förmodan om att de aldrig sett hennes
Cyprienne i Sardous och Najacs kvicka
»Divorgons». Det är för öfrigt min
enda erfarenhet af hennes talang för
genren, men den är tillfyllest för min
bestämda öfvertygelse, att fru Nansen
spelar parisisk komedi som en — —
ja, som en parisiska. Hon har grace
och godt humör, naturlighet och
älsk-värdt koketteri. Men för en tacksam
situation, hvaraf denna roll har så
många, glömmer hon aldrig, att
Cyprienne är en människoskildring, som
är gjord med öfverlägsen säkerhet. Fru
Nansen tyckes icke kunna falla för den
närliggande frestelsen att spela på sitt
yttre och på sin drifna teknik. Hon
skall vara parisiska i detta ovanligt
parisiskt färgade stycke — och
ingenting är naturligare för henne än att hon
lefver sig in i denna lilla fransyskas
föreställningssfär och lämnar oss en
slående klar bild af en naiv och
världs-klok ung fru, som vet intet och tror
sig veta allt. Det är med finaste
ka-raktäristik fru Nansen låter detta barn
växa under hennes lifs stora kris och
låter henne framgå därur utvecklad
och fullvuxen i erfarenhet och känsla.
Och på samma gång fru Nansen
berättar oss allt detta, står hon oändligt
öfverlägsen och kritisk gent emot sin
roll, låter sig aldrig ryckas med på
några oförsiktigheter. Hon är
fullständigt i Sardous egen stil och
af-väger utan att det minsta darra på
handen skämt och allvar, graciös
munterhet och ärlig psykologisk
förklaring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
