Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMAN BANG
ETT PAR ANTYDNINGAR
Af DAVID SPRENGEL.
T den samling minnen från en period
af sitt lif, hvilken Herman Bang
ut-gifvit under titeln »Tio år», berättar
han om en jul som han en gång
till-bragte i Prag, ensam i den
främmande staden, med en vän, en
tysk målare. Medan de
båda sitta där och känna
sig fattiga och öfvergifna,
under det julkvällen
skymmer och minnena göra deras
hjärtan veka och stämda för
förtroenden, berättar målaren
om »en julfest i Miinchen
— en hednisk fest med rika
och sköna kvinnor och vin
och kvickhet och ett jättestort
rosenträd i stället för gran.»
Och -—talar Bang om för
oss — han berättade i en
ton utan sentimentalitet,
men kanske nog en smula
vemodig om en vän,
som den tiden var
festernas själ: Han var
ett slags diktare och
hade plötsligt
dykt upp i
Miinchen
tjugotvårig
och
verkly-sten. Han hade någon talang och
mycken energi. Han hade en mjuk
röst och ett sentimentalt föredrag, som
klädde de dikter han öfverallt läste
upp.
Det kom ett år, då en hel stad
täf-lade om att skämma bort honom —
kanske endast därför, att det i det
ögonblicket icke fanns någon annan
att skämma bort.
Det var ett år som en legend, så
fullt af medgång och gunst ... Han
tog allt, tror jag, som skulle det så vara.
Och egentligen var han fullkomligt
anspråkslös, och han delade också med
sig åt en
och annan.
Men
publikens rus
var kort, och
dess agg och
dess
likgiltighet blefvo
längre. Det
går alltid
på det
viset, när en
publik har
låtit
öfver-rumpla sig.
Den har
vaknat nu,
och den har
aldrig förlåtit
mannen. Nu har han
skrifvit långt talang-
fullare saker än den gången —
en bok till och med, som jag
tror är god . . ., men utanför lifvet
står han fortfarande.
— Och utanför alla företag. Det är
som om de, som föra ordet, vore rädda
att bränna sig på honom eller blott på
hans namn. Han kommer aldrig in
igen. Det har bildats liksom en krets,
och han står utanför.
— Och han tar sig det nära?
frågade jag.
— Nära! sade målaren — — Nära
och nära . . .
— Det var kanske en tid . . . nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
