Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tror jag han har satt sig andra mål
— mera inåtvända, om jag så må säga.
Han, som skämttidningarna — de
sysselsätta sig ännu med honom; har du
inte lagt märke till att de ännu
ihärdigt hacka i ett föremål tio år sedan
det mist all aktualitet, och först när
också de tiga, är man helt och hållet
död — ännu kalla reklamhjälte, har
blifvit en människoskygg själ, tror jag,
som smyger omkring i hörnen och endast
önskar sig fred — att fä lof att sitta
i fred. —
Det är med ett visst vemod Herman
Bang relaterar denna lilla historia, och
man förstår att han, medan han
ned-skrifvit den, tänkt på sig själf. I själfva
verket har det gått honom alldeles som
den unga poeten i Miinchen. Hans
stjärna lyste en tid mera bländande
och starkt än någon, men den gick
snart i moln och skönjdes knappt längre.
Han hade en tid oräkneliga tillbedjare,
men snart brydde de sig icke längre
om honom. Hans porträtt ägde en gång
snart sagdt hvar och en, som älskade
eller inbillade sig älska modärn nordisk
litteratur, i sitt album, men endast kort
tid senare brydde sig ingen bokhandlare
längre om att rekvirera det. Han hade
varit som en meteor — och hastigt
hade alla glömt honom.
Och orsaken? Har hans diktning
försämrats? Eller har han afslöjats som
falsk profet? Ack, sammanhanget är
ett helt annat!
Det var med romanen »Hopplösa
släkter» Herman Bangs namn flög på
allas läppar. Det var här han i
litteraturen införde en ny typ, som blef
populär som ingen, af hvilken så godt
som alla unga författare förtrollades
och hvilken så godt som alla unga
poeter också började efterlikna. Det
var William Hög. Och det var Bernhard
Hoff. Hör hans beskrifning af Herman
Bang själf:
Hr Hoff var modärn. Han hade dykt
upp helt plötsligt, och med ens hade
man mött namnet Bernhard Hoff öfver-
allt, på teateraffischer, på böcker, i
alla tidningar. Och äfven i lifvet mötte
man honom allestädes och kunde icke
undgå att se honom. Man mötte denna
spensliga figur med det bleka, grå
ansiktet öfverallt: på gatan, på
Lange-linie, på teatrarna. Som oftast åkte han :
han satt vårdslöst slängd i en droska,
stundom ensam, sammanfallen och
upp-klämd i ena hörnet. Han såg ut som
döden från Liibeck, som om han ville
försvinna i sin polska skinnpäls. Men
understundom åkte han med en vän,
en människa, som hade det moraliska
modet att visa sig tillsammans med
honom, ehuru han var lika baktalad
privat som offentligt. När han var
tillsammans med någon, var han alltid
nervöst liflig och mycket språksam.
Hans slöseri var ännu större än hans
inkomster, och han använde den ena
månaden lika mycket till parfymer, som
han allt i allt måste lefva för den
nästa. Hans vanvett i penningeaffärer
gaf folk ännu mer att prata om än
hans eröfringar.
Hvad som hade gjort honom så firad
i damvärlden — ty herrarne satte alls
intet pris på denna modärna upplaga
af en förfelad »Heliogabalus», som en
af hans motståndare en gång hade
kallat honom — var dels hans ungdom
han var endast tjugotre år, och han
tycktes själf sätta så mycket pris på
detta företräde, att han på alla sätt
sökte fängsla och fasthålla det en smula
raffineradt barnsliga, österländskt
gossaktiga, som hade förskaffat honom det
ofvannämnda öknamnet; dels hans
egendomliga yttre, som den besynnerliga
människan starkt accentuerade genom
svart pälsverk och toalettknep och
hvars något heta kolorit stämde så godt
med det aldrig slocknande skimmer af
sensualism, som tyckes häfta vid allt,
hvad han skref som författare. —
Med denna typ, hvilken som antydt
också återgår i romanens »hjälte»,
Villiam Hög, sammansmälte man genast
Herman Bang själf. Han var den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
