Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
feberdrömmar och som en yrselsjuks
syner.
Så småningom trädde emellertid den
andra allt mera i förgrunden. Med
oändlig blidhet och med oändlig
ädelhet i blicken skildrar han sina »Stilla
existenser» och lifvet sådant det sakta,
jämnt och hvardagligt drar förbi »Vid
vägen.»
Han skrifver »Tine», en af den
nordiska litteraturens mest storstilade
skildringar, en roman af en medveten och
lugn mästare. Den svartklädda och
bleka gestalt, hvilken Herman Bang
minns som sin mor, skänker sin stilla
sorg och sitt lugna vemod åt de stora
och lysande sidorna i denna berättelse.
Och han upptecknar sina minnen
om sin mor, sina båda barndomshem
och sina närmaste i de båda böckerna
»Det hvita huset» och »Det grå huset»
om hvilka den som skrifver detta, då
de hittills icke behandlats af svensk
kritik och säkert ej heller mycket
uppmärksammats af svensk publik, skall
be att få gifva ett par antydande ord.
Allt det hypernervösa och irriterande
är borta ur dessa båda böcker.
Taf-lorna glida sakta och deliciöst efter
hvarandra, och ögat har ej denna
svårighet att hoppa från den ena öfver
till den andra som i många af de äldre
volymerna. Det är minnets böcker,
romanerna om älskade döda.
I den första af dessa båda böcker,
»Det hvita huset», är en gestalt
förhärskande. Det är modern. Det är
Herman Bangs mor. Hela boken är
intet annat än några minnesbilder,
återkallade i en skymningstimmes
halfda-ger, kring en lidelsefullt dyrkad
moders bild. Man behöfver blott läsa de
första sidorna för att det veka och
melodiösa, från all nervositet och all
feber aflägsna anslaget i boken skall
gripa en:
Barndomsdagar jag vill kalla er
tillbaka, tider utan afund, vänliga tider,
er vill jag gärna minnas.
Min mors lätta steg skola ljuda ge-
nom ljusa rum, och människor, som
nu äro grå under lifvets börda, skola
le, likt dem, som icke kände sitt öde.
Må de afsomnade åter tala med milda
stämmor; och gamla visor skola slingra
sig genom minnenas kor.
Men också bittra ord skola ljuda,
tunga ord som de tala, hvilka känna
den bittra uppgörelsen med det tunga
lifvet.
Tell me the tales
that to me were so dear,
long long ago
long long ago.
Det var där hemma, i skymningen.
Ute lade sig sakta en slöja allt tätare
öfver den skinande snön. Längorna
blefvo borta, de stora popplame
för-svunno. Endast Jens ryktare gick och
tassade borta vid stallarne med sin
lykta.
Inne sutto vi barn på pallar rundt
omkring i rummet. Rummet var stort,
hörnen långt borta. Kanske var det
därför, att det var så mörkt, som vi
gömde våra hufvuden bakom en
gardin.
Mors röst ljöd så späd, klaveret hade
en klang, som mer liknade en harpas:
Tell me the tales
that to me were so dear,
long long ago
long long ago.
Sången tystnade. Ej ett ljud hördes.
William, som satt mor närmast, hade
fallit i sömn på sin pall.
— Mor, sjung mera.
Ett svagt skimmer föll öfver de hvita
tangenterna, hvilade ett ögonblick på
möblerna och försvann så åter. Jens
ryktare smög sakta förbi fönstren med
sin lykta.
— Mor, sjung mera.
En dörr öppnades, helt varsamt. Det
var fars.
Hr Peder kasted Runer over Spange
som Helleliden over skulde gange.
Saa löfted han sitt Anker,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
