- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 5 (1902) /
674

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dig glans i ögat och med en mild och
ren hand skrifver han allt hans tanke
i dessa ljufva timmar minns och
drömmer om.

Som bladen i »Det hvita huset»
samla sig kring modems figur, så
gruppera sig sidorna i »Det grå huset»
kring en annan gestalt. Det ar
exce-lensens. »Excellensen», det är
Herman Bangs farfar, den siste i hans
berömda ätt, som ännu ägde den
gamla kraften och kärnan kvar.

Med denna bok synes mig Herman
Bang ha nått höjderna. Det är icke
blott en vacker, det är en stor bok.
De resultat, hvilka en ständigt verksam
intelligens kommit till under sitt lif
och tänkande, gifvas här i
oförgängliga och glänsande ord. Man kan
näppeligen slå upp en sida utan att träffa
ställen af gnistrande och bitter
visdom. Hvilken skön och vemodigt
klok epilog är icke den sista sidan:

Gästerna hade gifvit sig af.

I det midtersta af hvardagsrummen
satt hennes nåd och blundade i sin
stol. Briljantsnöret lyste så sällsamt
om hennes hals i glansen från de nu
nästan nedbrända kronorna.

Mor och hans excellens sutto inne i
excellens rum, där det var mörkt.

— Är du där min flicka — sade
hans excellens,

—- Ja, grandpappa.

Skenet från gaslyktorna föll in i
rummet och förvirrade sig öfver
väg-garne, där porträtten af århundradets
män döko fram i den obestämda
belysningen och ånyo försvunno.

Mor sade ut i mörkret:

— Grandpappa, du skulle inte
behålla din praktik.

Hans excellens vände hufvudet:

— Hvarför inte? — sade han.
Plötsligt började han skratta:

— Låt bara dem betala mig för att
jag skall utfärda deras dödsattester —
sade han.

Det var länge tyst. Så sade mor:

— Vet du, grandpappa, att när vi

båda sitta så här, tycker jag vi sitta
och se på en och samma sak.

— Hvad då? — sade hans
excellens.

— På vraken.

Hans excellens svarade icke, och
det var åter “tyst en stund.

Därpå sade hans excellens:

— Sitter hon kvar där uppe ännu?

— Hvem?

— Menar grandpappa Elsebeth?

— Jo — sade mor — hon sitter
ännu och väntar.

Det var tyst en stund i mörkret.
Därpå talade hans excellens:

— Det är ingenting att vänta på
— ljöd hans röst:

— Ett hål i jorden är inte så många
tankar värdt.

Han teg igen. Så hördes hans röst
åter:

— Och det, som vi ängslas för,
kommer tids nog.

Mor hade sänkt sitt hufvud.

— Kanske icke för alla — sade
hon helt lågt.

Det blef åter tyst. Kanske att hans
excellens blundade.

Mor lyfte i mörkret sitt bleka och
sköna ansikte, och helt sakta, halft
utan att veta det, gnolade hon för sig
själf:

Som plantan vissnar,
för dess rot är utan väta,
som blomman blifver blek
för solen icke når den,
så bleknar jag och vissnar bort,
för du ej har mig kär.

— Sjunger du, mitt barn? — sade
hans excellens plötsligt inne från
mörkret.

Mor for tillsammans.

— Nej, grandpappa — sade hon:

— Jag endast suckade.

Georg öppnade dörren ut till det
upplysta rummet, i det han bugade
sig på tröskeln:

— Hennes nåd har gått till
tebordet — sade han.

— Vi komma — sade hans excellens.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:58:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1902/0868.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free