Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sköna värme kvar i kroppen och en
rest af nattens drömmar i hufvudet, och
lyssnar med ungdomligt brinnande
intensitet till de spröda ackord som skola
svara mot hjärtat och drömmarne. Det
är så momentant och oreflekteradt
alltsammans att det får en barnslig poesi
som scenen kanske ej alls hade i
verkligheten. Intrycket är naturligtvis en
återklang af den omedelbara
konstnärs-glädje med hvilken bilden är utförd
och som varit nog stark och lefvande
för att upptaga och hålla fast
stämningens allra flyktigaste och ogripbaraste
element. Jag skall här icke försöka
att förklara den underbara enkelheten
i själfva teckningen — hur konstnären
utan ett drag för mycket, men också
utan ett drag för litet gifvit lif åt
scenen, men jag ber den läsare som får
bladet i sin hand att riktigt ge akt på
hur förtjusande den unga, mjuka,
varma kroppen aftecknar sig mot bädden
och hur utsökt det vackra hufvudet
med sitt af kuddarna tillrufsade hår
och sitt allvarliga, spändt lyssnande ut
tryck är återgifvet.
Vill man ha en kraftig
stämnings-motsats till Gitarrspelerskan, så skall
man fördjupa sig i det nästan
samtidiga bladet Irländska. Lika älskvärd,
oskyldig, nästan barnslig som
stämningen är hos den förra, lika
lidelsefullt och öfverhettadt är uttrycket hos
den senare. Hela bladet är en
passionerad, nästan luguber motsättning af
det svartaste svart och ett spöklikt hvitt,
en motsättning inom hvilken alla heta
färger i osynlig måtto tyckas spela.
Man ser de mörkt cirklade ögonen med
deras blå hvita, de blodröda läpparne,
färgade af lidelse och smink, det
blåsvarta håret, svallande lika yppigt och
oroligt som känslorna i den rika
barmen mot hvilken Erins oberäkneliga
dotter nästan smärtsamt trycker sin
hand. Det är, en kvinna i nära släkt
med Baudelaires och Edgar Allan
Poes kvinnor — kvinnan, sådan hon
säges väcka den hetaste åtrån, den
GUSTAF VASA. (Staty af Zom.)
dödligaste förskräckelsen, det bittraste
hatet; kvinnan som kalk för det sötaste
och farligaste bland gifter.
Det är knappast behöfligt att vidare
uppehålla sig vid flera af Zorns
etsningar. Från de senaste åren härröra
en hel serie utmärkta blad, bland hvilka
man särskildt kan påpeka Vid pianot,*
en sjungande dam som ackompagnera.’
sig själf — ett blad med de yppersta
konstnärliga kvaliteter — Konung Oscar
* Reproducerad i Julkvällen för i år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
