Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värkande energien utvecklad i en grad
som blott förekommer hos ett verkligt
artistiskt geni, men den motsvaras måhända
icke fullt ut af den intellektuella energi som
skarpt och målmedvetet söker sig fram
till tillvarons själsliga djup och under
hvars makt lifsföreteelserna samla och
ordna sig till helbilder af en bestämd
personlig lifsåskådning. Som konstnär
är han med all sin underbara förfining
ett naturbarn, med ovanligt starka och
säkra impulser, med en sällsynt gåfva
att starkt och säkert återgifva dem;
han förefaller nästan som en
sömngån-gare, för hvilken ett oriktigt steg är
en omöjlighet. Han är som konstnär sig
själf öfverlägsen. Hvad detta betyder
inser man bäst genom en jämförelse med
Rembrandtsom var i besittning af
konst-närsskapets fullhet, men därjämte äfven
i fullaste mått ägde tänkarens och
poetens genialitet.
ETT STUDIESUBJEKT.
Af HENNING BERGER.
Jag stod och väntade på spårvagnen
vid hörnet af Kungsgatan. Det
var en tidig höstkväll med gulaktig
dimma, hvilken likt ett fint flor
omsvepte lyktljusen. Butikerna voro ännu
öppna och mot deras eklärerade rutor
aftecknade sig de förbipasserande skarpt
och tydligt. Jag följde tankspridt med
blicken en ung flicka, hvars långa
svarta kappa satt ovanligt väl kring
en smärt figur. Jag såg att en tjock herre
i vinterrock tvekande gick efter henne,
ibland såg han sig om för att se om de
observerades. Flickan vände på
hufvu-det och mannen saktade stegen. Så
stannade hon och låtsades se in i ett
fönster, ljuset föll klart från sidan
öf-ver nackens blonda hårknut. Den
tjocka herrn närmade sig hastigt och
lyfte på hatten. De gingo samtalande
gatan fram och försvunno snart i
dimman. I detsamma skymtade
spårvagnens röda lykta, men jag beslöt
att gå, tände en cigarr och dref
långsamt ned mot viadukten.
Jag hade hunnit öfver bron, där
åkdon och fotvandrare i den allt mer
tätnande dimman endast otydligt
kunde urskiljas, då en röst nämnde
mitt namn och när jag vände mig såg
jag en liten prydlig herre alldeles
bakom mig. Hans klädsel var icke ny,
men ytterst vårdad, det föreföll som
hade han nyss trädt ut ur en
skräddeributik, i hvilken han genomgått en
noggrann upputsning. Jag tyckte mig
igenkänna ansiktet, men kunde ej
genast erinra mig dess galleriplacering.
— Northstrom, sade han, Northstrom
från Chicago.
— Ja visst. Och herr Northstrom
är nu på besök här hemma?
— Nej, bosatt här. Är för resten
lifförsäkringsagent — får det lof att
vara ett kort?
Jag tog emot ett kort med ett
amerikanskt bolags namn på och någon
sorts ålderstabell. Mannen mindes jag
nu som en flyktig restaurangbekantskap.
Han gick bredvid mig gatan upp
och småpratade. Jo han hade
verkligen tröttnat på Amerika, till sist kände
man alltid att man ej passade där.
Nog för att han haft det bra där och
inte var det vidare lysande här, men
i alla fall. Nja — man var dock
svensk. Hade för öfrigt förlorat sin
familj där borta. Först dottern och
sen hustrun — lungsjukdom. Hans
bröst var ej häller vidare bra beställdt
med, klimatet var skadligt för honom
och så, det ena med det andra —
ja han hade sålt sin lilla affär och nu
var han här. Ty man var, som sagdt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
