Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min värd talade om Amerika, men
beröringspunkterna i våra erfarenheter
voro få. Jag rökte och drack, men
det ena smakade lika dåligt som det
andra. Jag såg att han var
distraherad och orolig, men jag kunde
sannerligen ej göra något däråt.
Nu bars en bricka in och jag hörde
hur ut i köket förmannen föreslog att
få bjuda på brännvin till ölet:
— Vill ni ein schnappsen happsen,
som tysken säger?
Nej, vi föredrogo pilsner enbart.
Dörren stängdes och så togo vi ihop
med smörgåsarna. De voro icke
särdeles delikata och min aptit var i alla
händelser ringa. Samtalet tynade nu
alldeles af.
Jag tänkte slutligen ta afsked —
då fick jag en idé. Om jag skulle
berätta en lustig anekdot, jag erinrade
mig just en. Ibland kommer man
hvarandra närmare på så sätt än med
de allvarligaste frågors dryftande. Som
lämplig inledning sade jag:
— Strax innan jag mötte er såg
jag en ung flicka, smärt och välväxt,
och en tjock herre kom fram och
tillta—
Han reste sig häftigt och började
gå fram och tillbaka i rummet. Skulle
jag oförmodadt ha råkat vidröra en
ömtålig sträng — var jag kanske på
spåret den sorgsna gåtan, som
fördunklade hans lif, som gjorde att han
kände sig ensam och dyster när
höstdimman hängde trist och tung öfver
staden. Och som kom honom att tigga
en främling om sällskap och förmådde
honom att på sitt litet klumpiga sätt
söka få visa sig vänlig?
Jag aktade mig att afbryta honom
då han började:
— Herr B. — ni har ju varit i
Amerika, i Chicago, ni har ju skrifvit
om det, ni vet hur det är. . .
Jag nickade förstående.
— Och ni är ju gift, inte sant?
Ni har barn kanske. Nåväl, jag var
också gift där ute och hade ett barn,
en liten flicka med blå ögon. Nu
äro de döda, jag är enkling, en
stackars agent. Men min hustru —
Jag såg hur han darrade och äfven
jag darrade — nu skulle förtroendet
komma.
— Var lifförsäkrad fullföljde han.
Är ni lifförsäkrad?
Jag kom mig ej för att svara. Min
blick måtte ha förefallit underlig, ty
han fortsatte lifligare:
— Nej, ni är ej lifförsäkrad, jag
ser det på edra ögon. Får jag
lifför-säkra er — vårt bolag —
— Aldrig i världen! bröt jag ut.
— Men, herre gud, jag har varit i
Chicago, ni har varit i Chicago, ni
har ju skrifvit. . .
— Det ger jag . . . sade jag, något
rått kanske.
— Jag skall återkomma på nyåret,
sade han då vi skildes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
