Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vände mig på sofsidan — nej det gick
inte, absolut inte alls. Jag måste följa
Dick till slutet, to the bitter end. Och så
gjorde jag äfven.
Jag vakade med honom uppe i
rökhytten på Barralong och såg fyrarne
blinka på engelska kusten. Jag
vandrade vid hans sida öfver Port Saids
glödheta sand. Jag höll hans hånd
i min när det armerade järnvägståget
ilade genom madhisternas eld på
Sua-kin-Berberlinjen. Sist satt jag bakom på
kamelen och kände huru han hastigt
ryckte till och sakta segnade ned då
han fått sin kula och Gud tagit sitt
kors ifrån honom.
Men när jag kom ned på morgonen,
sporde jag värdinnan om de hade flera
böcker af Kipling.
Nej, det fanns det icke, och icke
heller ämnade de skaffa sig några. Den
rysliga människan hade ju bokstafligen
rifvit sönder henne med sin
obarmhärtiga historia.
Hvad hon fordrade af en författare
var att han skulle ge henne några
glace-marenger till ombyte i lifvets
husmanskost. Resten fanns det nog af ändå.
Ja, så sade hon, och det förargliga
var att hon stod som tolk för det stora
flertalet.
Ty — är det inte så att våra
nutida nationaldiktare äro Archibald
Clave-ring Gunther och Richard Henry Savage
och Nataly von
Knebelsdorff-Brencken-hoff, geboren von Eschstruth? ?
Arma fosterland!
« :U
Att England är personlighetens
hemvist är ett gängse talesätt, hvilket
tillspetsats af den store och glömde
No-valis då han säger: England är en ö,
och hvarje engelsman är också en ö.
Och se vi tillbaka på alla dem,
hvilka under det sekel som flytt varit
den anglosachiska rasens märkesmän,
skola vi finna hurusom afskildheten
främst präglar dem alla. De äro männen
af den enda vägen. Aldrig gå de i
flock, aldrig ro de i samma båt.
Den tungsinte krönike-präntaren på
Abbotsford och och den låghalte
diktar-lorden på Newstead Abbey, Waterloo’s
segrande dandy liksom det mörkaste
Afrikas excentriske landstrykare,
Glad-stones krokiga skrifvareskugga liksom
Salisburys tvära bulldoggs-profil
—-visserligen äro dessa kanske ej hufvudet
högre än skaran af jordens store, men
hvar och en af dem står ensam bland
skaran. ■
Så ock Kipling. — Ingen har hissat
de brittiska färgerna högre och dristigare
än han. Äfven han är en ö, ett
sällsamt sagoland, som sakta seglar fram
genom en vrång och vriden värld.
Ingen har älskat England — hela
världens dräng som han kallar det — högre
än Kipling. Och därför har han äfven
agat det därefter. Han har grimaserat
åt regeringen, han har stänkt bläck på
societeten, han har stuckit gamle John
Bull med knappnålar.
Och likafullt är han den förklarade
favoriten i den stora tédrickande
familjen. Ty intet barn blir oss så kärt
som 1’enfant térrible.
På denna sina landsmäns kärlek fick
han ett talande vittnesbörd, då han
vintern 1899 under sin vistelse i
Förenta Staterna farligt insjuknade i difteri
— en sjukdom som samtidigt skördade
hans tvenne små barn. Hela den
engelsktalande världen motsåg med andlös
spänning de dagliga bulletinerna. Och
en dag, då Sandwichmännen på The
Strand vandrade omkring med
budskapet: Mr Kipling och påfven — Leo
XIII hade samtidigt legat sjuk — Goda
nyheter från båda, då sändes telegram
och lyckönskningsskrifvelser i tusental
till banjo-barden på andra sidan
Atlanten.
Ja han blef räddad till lifvet, men
det har sagts att han aldrig tröstat sig
efter förlusten af sina barn. Man kan
ju veta att den, som skrifvit en så
förtjusande näpen historia som den om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
