Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppränningen är enkel nog. En
ung målare vinner världsrykte, älskar
olyckligt, blir blind och reser slutligen
tillbaka till sin trolska ungdomsvärld,
till oaserna och öknarne samt dör i
en skärmytsling.
Detta är framställdt med en
dramatisk kraft, med en rikedom på typer,
en blick på färg och form, en
världserfarenhet som förbluffar.
Ett enda citat skall bestyrka mina
ord. — Dick har nyss blifvit blind
och hans vän har tagit honom med
sig ut i parken för att höra musiken
då paraden kommer.
»Dick rätade upp sig. »Låt oss gå
närmare och titta på dem, låt oss springa
öfver gräset. Jag känner lukten af träd.»
— Akta dig för ståltrådsstängslet.
Seså — allt väl. Torpenhow sparkade
upp en liten grästorfva med klacken.
»Lukta på det här,» sade han. »Är
det inte skönt — hva’?» Dick insöp
med begärlighet lukten af jord och
gräs. »Seså, lyft nu på fotterna och
spring.» De närmade sig regementet
så mycket som möjligt. Dicks
näsborrar skälfde, då han hörde slamret
af bajonetterna som skrufvades af.
— Ändå närmare. De bilda kolonn
—- — inte sant?
— Jo, hur kunde du veta det?
— Kände det på mig. Ack mina
gossar — mina vackra gossar! — Han
trängde sig fram som om han kunnat
se. — Jag kunde måla de där gossarna
jag. Hvem skall måla dem nu?
— De sätta sig genast i marsch.
Hoppa inte till då musiken spelar upp.
— Prat! — Jag är väl inte en ny
nummerhäst heller. Det är värst när
det är tyst. Närmare, Torp —
närmare! — Ack, Herre Gud, hvad skulle
jag inte ge till för att få se dem en
minut! — Bara en half minut!
Han hörde rörelsen af beväpnade
män så nära att han nästan kunnat taga
på dem, hörde remmarne knarra och
spännas öfver trumslagarens bröst, då
han lyfte den stora trumman från marken.
— Håller pinnarne i kors öfver
huf-vudet, hviskade Torpenhow.
— Jag vet — jag vet! Hvem skulle
väl veta det bättre än jag. Ssch!!
Trumpinnarna fälldes till en dånande
hvirfvel, musiken bröt in med brak och
karlarne föllo i takt. Dick kände
luftdraget af massrörelsen på sitt ansikte,
hörde det eggande, nervretande
trampet af många fötter och hörde
patronköken gnissla mot remmarne. Den
stora trumman dunkade fram melodien.
Det var refrängen till en välkänd
varietévisa med liflig takt och rytm.
-—- Hvad står på? sade Torpenhow,
då Dicks hufvud sjönk ned på bröstet
i det musikens sista toner förklingade.
— Ingenting. Jag känner mig bara
en smula undanpetad, Torp. Låt oss
gå hem. Hvad skulle du dra ut mig
för? — —»
The light that failed är skrifven i
London efter Kiplings återkomst från
Indien. Han hade valt en bostad med
utsikt öfver Charing-Cross. —
Under de sista åren har Kipling allt
mer börjat blanda sig i dagens
politiska frågor. Han äger sitt folks öra
såsom kanske ingen sedan Burkes och
Fox’ dagar, han är sitt lands själfskrifne
poeta laureatus. Ty den beundran de
hundradetals engelsktalande millionerna
hysa för honom är så stor och hel
och mäktig att den endast kan
förliknas vid den som herrgårdspojken ägnar
gårdens gråskäggige kusk eller de gamla
irländarne sin klanchef eller en
tretton-åring »den starkaste i klassen».
Därför kan det vara af intresse att känna
till hans ståndpunkt härutinnan.
På den stora bankett som den 18
maj 1898 gafs på Holborn Restaurant
under presidium af Sir William
Har-court reste sig Kipling, fattade sitt glas
och vände sig till Kapkoloniens
officerare med följande ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
