Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vande känsla öfver bröstet. Det var
med nöd de kunde draga andan, det
sved i ögonen, och en tjock rök af
döf-vande lukt svepte in dem.
De kraflade med svårighet upp till
skorstenskransen, voro flera ganger nära
att släppa taget och störta ner i det
svarta gapet. Däruppe på takåsen
hämtade de sig snart, där var åtminstone
frisk luft om också inte deras starka,
rena bergsluft.
Hussvalor och ladusvalor voro redan
ute i arbete och affärer. En ung
ladu-svala kom singlande och slog sig ner
hos de två på takåsen; hon förtäljde
att hon sett ett starherrskap flytta på
morgonkvisten med hela sin afkomma,
så nu stod åtminstone en holk till de
kära främlingarnas förfogande; måtte de
trifvas bra och bli bofasta där i detta
lugna och lyckliga samhälle!
Hon visade dem vägen till den lediga
bostaden, som var belägen i en
gammal lummig björk midt på gården.
Och tornsvalorna togo den i besittning,
stökade undan efter de förra
hyresgästerna och flyttade in.
Där bodde de nu hela sommaren.
Där lade honan sina ägg och kläckte
sina ungar, där flög hanen ut och in
med godbitar först åt den stora och
sen åt de små.
Detta tog all hans tid och alla
hans tankar. Han hann inte grubbla
närmare öfver lifvet eller känna efter
hur han trifdes.
Tiden gick och hösten kom. Han
drog mot söder med de sina. Därnere,
där lifvets nödtorft kostade mindre möda
och själen ej fylldes af omsorgen för
barn och blomma, där började han
tänka tillbaka och få klarhet. Och
när våren kom och de åter styrde mot
norr, hade de fattat sitt beslut och
visste sin väg.
Visst var det lugnt och bekvämt och
bra därnere i bygden. Visst tycktes
lifvet lättare där än uppe i bergen,
fredligare och tryggare, mindre
äfven-tyrligt på samma gång som mindre en-
formigt. Visst hade de släkt och
vänner där, och sant var att det hade både
sina fördelar och sina fröjder att vara
samlade så där på ett ställe. Man
kunde hjälpa och bistå hvarann som
goda grannar, man hade alltid bekanta
att språka bort en stund med, och man
hade festliga, gemensamma utflykter
och lustfärder hvarje klar och solig
sommarkväll.
Men ändå, men ändå. Man kunde
tröttna på allt detta lugna och
bekväma och gemensamma. Det var för
resten intet vidare bevändt med det där
lugnet; där fanns minst lika mycken
oro och ängslan som uppe i
vildmarkens ensamhet, fast af ett annat slag;
ett fulare, lägre slag. Pip och skrål och
gälla hvisslingar jämt och ständigt;
björken gömde i sitt löfhvalf tre andra
holkar, fulla af grälande och käbblande
småfåglar; det var klent beställdt med
grannsämjan, hvilket endast berodde
på att grannskapet var för nära.
Och detta löfhvalf och kvistnät! Att
komma in i och ut ur det var en
särskild konst, i synnerhet för tornsvalor.
Annat slag att få kasta sig ut direkt
i luften från en klippspets, och att vid
hemkomsten få slå till på kanten at
boet med ens, och hänga där och se
ut öfver jorden och känna sig hemma
midt i den gränslösa, fria rymden!
Därtill stod midt under björkkronan
ett bord, en bänk och flera stolar. Och
där satt gårdens folk hvar lugn
soldag; där åt och drack man, där läste,
och pratade och arbetade man. Inte
för att han var rädd, men störande
och obehagligt var det; det var nätt
och jämt han kunde tvinga sig att
flyga ut ur holken och vända hem igen
när någon satt därnere. Han måste ju,
men det gick i hvinande, spöklik fart.
Nej, inte dit igen — till den trånga
dalen, den myllrande bygden, den
hopgyttrade staden af små gråa kojor, alla
lika hvarann som bär, alla inkrupna i
skumma hörn, i kvafva, mörka lider.
Och deras gemensamma fröjder, deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
