Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIKS MADONNA
Skiss Af HENNING von MELSTED.
Calongen var öppnad. Det ståtliga
^ galatemplet myllrade af folk. Det
var ännu första veckan och hvardag,
och det ansågs chic att visa sig där.
Herrar och damer i korrekta kostymer
ströfvade sakta genom de röda
gemaken, väggarne äro nämligen klädda
i rödt och golfven täckta af röda
mattor. I dubbel fil rundt om de
kolossala ljusgårdarna ligga dessa gemak,
och den som endast med någon
flyktighet granskar de utställda målningarne
och icke är väl förtrogen med lokalen,
riskerar att gå rundt flera hvarf. Men
då räcker ej en förmiddag på långt
när till för ett samvetsgrant besök, och
att offra två gör blott den som i
säll-skapslifvet och dess plikter spårar Guds
vilja . . .
Vi hade slagit oss ner i en bekväm
schaggsoffa för att hvila oss och utbyta
iakttagelser. Publiken trampade
tämligen tätt förbi våra fötter, Att döma
af de rent franska ögonkast vi fingo.
tog man oss för engelsmän. Aldrig blir
nämligen en fransman så fransk som
inför en engelsman. — Möjligen bidrog
rollen af arffiende att göra våra
miner försmädliga och dana ond karma,
men mest var det väl tanken på den
kolossala utställningens jämna
medelmåttighet. Min vän reste sig med tydlig
nervositet, och vi lämnade lokalen.
När vi kommo ut i det fria och utom
synhåll från Alexanderbrons guldglitter
in under kastanjerna i Champs-Elysées,
utbrast han:
»Visserligen målas det för mycket
taflor, men om man ändå en enda liten
smula ville försöka att ordna
utställningen till ett konstverk, en symfoni,
en rad af kapitel! Som den nu är
verkar den ju som en alldeles rå
samling infall. Det är förfärligt 1»
Han såg verkligen medtagen ut, min
vän. För öfrigt var den tanke han
gifvit uttryck åt, oss båda välbekant.
Vi hade talat om den både med
hänförelse och hopplöshet, och man hade
ju också skrifvit om den i mer än
femton år utan resultat. Tvärtom är
en konstexposition i våra dagar mer
än någonsin en saluhall och man
måste nästan ge min vän rätt, när han
fortfor:
»Den förmögne, som har råd att
köpa taflor, går hit med precis samma
tankar som när han skall in i en affär
och välja ut tapeter. Hela salongen
är rätt och slätt ett varumagasin.»
Nu bör det gifvetvis framhållas, att
han hade mycket höga tankar om
konsten. Ett arf som tillfallit honom
vid unga år, satte honom alljämt i
stånd därtill. Han var en stor
svär-mare.
»Konsten,» brukade han säga full
af ifver,» är det vackraste dödssätt
som finns!»
Frågade man då, hvarför han inte
själf blifvit konstnär, då han väl måste
erkänna nya tiders upptäckt, att hvar
och en, som har formsinne, fantasi och
ideel vilja kan bli det, svarade han i
en ton, som skulle låta skämtsam att
han var för tidigt född. Men hans ton
var ej skämtsam.
Det fick jag bevis för en gång vid
ett besök i Versailles, då jag lyckades
narra honom i en fälla och tvinga
honom att bekänna kort. Vi stodo
i den berömda bataljsalen och läto
våra blickar glida öfver de ändlösa
raderna af krigsstycken, då han plöts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
