Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den borne själasörjarens förmåga att
ta sig an andras lidanden, forma dem
efter sitt sinne och genom en enkel
öfversättning till sitt språk kasta ett
ljus öfver dem, så att de tedde sig
vackert.
Man gick ifrån honom med aktning
för sitt eget själslif.
Sedan Henrik lämnat skolan, där
han dock aldrig i egentlig mening
varit elev, öfverlämnade han sig under
ett halft år åt ett i yttre måtto
sysslolöst lif. Han rörde icke vid en pensel.
Han reste och passade på att få se
och lära känna så mycket människor
som möjligt. Han studerade, men han
arbetade icke.
Hemma sade man: »Han suddar.
Det tycks inte bli något af honom!»
Och hans välgörare var orolig.
Föremålet för hans studier var
framför allt människoansiktets växlande
uttryck. Härunder skärptes hans känsla
för stämningen i hög grad. Han var
outtröttlig i att lyssna, han kallade
det att öfva sin hörsel, och när han
återvände till Paris och skaffat sig en
atelier och börjat måla igen,
konstaterade han en stegring i sin förmåga
att nyansera, som han knappast själf
hoppats på.
Det dröjde heller inte länge förrän
hans arbeten väckte uppmärksamhet,
man skyndade att erbjuda honom
bekantskap, och han å sin sida var lika
outtröttlig i att finna utvägar för att
bevara sin tillbakadragenhet. Lifvet
sådant det lefves af flertalet tycktes
alltjämt sakna makt öfver honom.
Och förklaringen härtill finner jag
delvis i den sanningen att om man icke är
det ringaste cynisk, kärleken mister en
god del af sin retelse, då en viss blygsel
synes vara förutsättningen för all
frivolitet. Och Henrik saknade blygsel i
annan form än som afsmak inför det
van-skapta eller fula. Då kunde han rodna.
När en modell blottat sig för honom och
han såg att hon bade ofullkomligheter
eller fel som hon måste ha afvetat,
men icke haft tillräcklig finhet för att
dölja, så blygdes han öfver hennes
skamlighet. Om man gjorde honom
föreställningar och kom med den
anmärkningen, att inte alla kunde vara
vackra, svarade han: »Därför ha de
också kläder att hjälpa upp sig med!»
Om man anförde den gamla satsen
att en målare skall ge bilden af lifvet
i alla dess förmer, så invände han
blott, att då var han inte målare.
»Jag är hvarken någon läkare eller
någon naturforskare,» kunde han säga.
»Jag har en stark passion för des sköna
hos människokroppen det är
alltsammans, Fel och ofullkomligheter som
ådragits på ett tilltalande sätt pina
mig för resten ej, men det är sällsynt
att de åsamkats på ett tilltalande sätt.
I allmänhet är det lastbarhet, deras
egen eller deras föräldrars eller deras
omgifnings, som bär den verkliga
skulden. Och jag kan beklaga dem, men
måla dem kan jag inte!»
En sådan åskådning var
naturligtvis inte ägnad att lugna en, då den
tycktes inskränka världen, den var
föråldrad och naiv och löjlig. Skulle
inte allt jordiskt kunna bringas in
inom ens skönhetssinnes sfer?
Han svarade saktmodigt:
»Det kan, men för mig ligger det
mera att inte låta det göra det!»
Däremot fanns ju ingenting att
invända.
Han hade konstaterat hos sig en
hänsynslös lust för det välskapade,
och man resonnerar inte bort en
människas passioner. Också var hans
kritik öfver taflor som framställde lidandet
ofta dräpande. Han betraktade dem
som passande illustrationer till
läkareböcker, väl återgifna sjukdomsfall . . .
Han fick snart bittra fiender.
Men kvinnan?
Om man finge tro romanerna, skulle
äfven den kräsnaste till sist finna en
kvinna att älska.
Det är ju mycket tröstande, och det
kan inte nekas, att det ofta går så,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
