Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längre om att genast öppna mina bref...
de fä gärna hur länge som helst ligga
och vänta på mitt bord!
Eru Estiel (mildi): Jag tycker synd
om er, stackars Blanche . . .
Fru Helver: Och om också det
otroliga inträffade, att jag än en gång
väckte upp en lidelse, då skulle jag
icke tro på den, jag skulle känna en
fruktansvärd blygsel öfver den, jag
skulle fly för den . .. Endast mitt hjärta
längtar ännu efter kärlek, mina sinnen
äro döda . . .
Fru Estiel: Tror ni det?
Fru Helver (med svag röst): Ja!
Det tror jag . . .
Nattens mörker tränger in i
salongen; det lägger sig omkring möblerna
och i sin barmhärtighet beslöjar det
med sin skugga fru Helvers ansikte,
som häftigt rodnat.
Fru Estiel: Jag skall säga till om
ljus.
Fru Helver: Åh nej, låt bli! Vill
ni inte vänta en stund? Det känns så
skönt att sitta i en sådan här
half-skymning.
Fru Estiel: Men det måste vara
ved på elden också; eljes går den ut,
den är redan nära att slockna!
Fru Helver: Där finns ännu en hel
del glöd ...
De stirra båda i elden. Lång
tystnad.
Fru Helver (mycket lågt): Jag skulle
gärna vilja veta, hvad ni tänker om
det jag anförtrott er . . . Det öfverraskar
er nog en smula, eller hur? Ni tycker
det är löjligt?
Fru Estiel: Nej. (Också hon talar
med låg röst.) Själf har jag endast
älskat en gång... Jag bedrogs,
öfver-gafs . . . Jag led! ... I fem år led jag,
hör ni, Blanche, i fem år, utan en
timmes hvila, lugn eller lindring . . .
Jag led så som jag inte trodde det
var möjligt att lida här i lifvet . . .
Och så en dag märkte jag, att mitt
hjärta ej längre kunde gjuta några
tårar .. . Under dessa fem års ständiga
marter och oupphörliga dödsryckningar,
hade jag förbrukat all förmåga jag
ägde inom mig att lida i kärlek . . .
Den dag då jag upptäckte, att alla
mina känslor på detta sätt blifvit
förödda, förstod jag, att mitt kärlekslif
var förbi, att jag var färdig med
kärleken . . . att, ja, att jag var blifven
gammal! Men då var jag ännu inte
trettio år!
Fru Helver (bittert): Inte ännu
trettio år! Och jag, jag är öfver femtio!...
Fru Estiel: Ack, min vän! (Hon
pekar på kakelugnen, där det nu är
alldeles svart och där de förtärda
vedstyckena nu endast bilda en askhög.)
Se på den här elden! För en kort
stund sedan brann den med stark
låga . . . Nu är den alldeles slocknad.
Tror ni det vore lätt att tända den
igen? Nej, eller hur? Och likväl,
rörde vi om i denna ännu varma aska,
skulle vi säkert få gnistor att springa
fram. På samma sätt är det med ert
hjärta, där kärleken under långa år
tände stora glädjeeldar! Er saknad?
Det är gnistor. Era drömmar?
Gnistor. Säg ingenting ondt om er själf!
Det är omöjligt för er att längre brinna
i lidelse! Stackars vän, ni saknar
bränslet, som ensamt gör elden
förtärande: illusion«rna och tron.
Fru Helver (med hufvudet i
händerna): Kanske ni har rätt!
Fru Estiel: Ack ja, det har jag
nog! Får jag ringa nu?
Fru Helver: Som ni vill.
Fru Estiel ringer. En betjänt
inträder med en lampa i händerna.
Fru Estiel: Ni stannar väl till
middagen, säg, Blanche?
F’ru Helver: Tack för vänligheten,
men jag har inte underrättat hemma
och . . .
Fru Estiel: Julien skall gå och göra
det i ert ställe. Hör ni, Julien?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
