Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att gifta mig med en trettioårig man . . .
den galenskapen har ända hittills gått
bra. . .
Herrn: Åh!...
Fru Despierre: Jag ser, att
Des-pierre älskar mig, jag tror, att han
älskar mig, men . . .
Herrn: Men?...
Fru Despierre: Ack, min vän! Har
ni aldrig drömt, att ni har i era armar
ett barn, som ni älskade, men hvars
tyngd öfverväldigade er? För hvarje
steg, som ni skulle ta, märkte ni, trots
det förtviflade grepp, hvarmed ni
pressade det mot ert hjärta, att ni höll på
att förlora taget, att det höll på att
glida ifrån er, att det skulle falla i
marken och krossas. På samma sätt
bär jag min lycka, med en ständig
ängslan att nästa ögonblick förlora den.
Ty denna ovanliga, nästan abnorma
lycka, kan inte, kommer inte, att bli
varaktig, det är jag fullkomligt säker
på! På det sättet, förstår ni, vågar
jag inte njuta af ögonblicket, som är,
med en sådan bäfvan fruktar jag det
ögonblick, som måste komma!
Herrn: Ni känner er inte själf; ni
tillhör de kvinnor, på hvilka man aldrig
kan tröttna! Det kan ni ju själf se
på mig, på att jag, er förra man, inte
kan återse er utan rörelse! . . .
Fru Despierre (fortsättande i sin
tankegång): Ack, om ni visste, om ni
visste! Jag nekar mig glädjen att gå
ut tillsammans med honom . . . jag är
alltför rädd för möten och jämförelser.
Och de böcker och tidningar, där det
talas om och gycklas med gamla
kvinnor, dem gömmer jag, eller bränner.
För inte länge sedan tänkte han läsa
en artikel af Paul Adam, som
handlade om behag, som åldrats, om senila
koketterier . . . Jag bönföll honom om
att icke läsa den . . . Han lofvade det,
småleende. Åh, detta småleende! Hvad
jag allt lägger in i detta småleende,
hvari alla andra inte se någonting
annat än kärlek! »— Var inte rädd,
du är ännu mycket bra, du är ännu
mycket intagande!» Så är det jag
läser det! Men hvilka bekymmer,
hvilka ständigt jäktande ansträngningar
för att ännu vara intagande! Kommer
ni ihåg, hur sömnig jag var af mig
förr i världen, hur sent jag steg upp?
Nu sofver jag inte längre. Klockan
fem hvarje morgon stiger jag upp och
tvättar mig, målar mig, parfymerar
mig, ondulerar mig, så att Despierre
när han vaknar, kan vara belåten med
min fraichehet och min skönhet. .. Och
med allt är det på samma sätt! Här
om dagen, till exempel . . .
I detta ögonblick öppnas plötsligt
dörren till perrongen och tåget till
Marseille ropas färdigt till af gång.
Fru. Despierre reser sig, drar ner
slöjan och går, åtföljd af den andre,
fram till en kupé. Han hjälper henne
att stiga upp; när hon satt sig, räcker
hon ut handen till honom.
Fru Despierre: Nå, farväl då,
Georges!
Herrn: Farväl, Claire!
Ett par tårar rinna ner för hans
kinder.
Fru Despierre: Ni gråter! Det gör
inte jag. Det fördärfvar ögonen alltför
mycket — eljes så! (Hon lutar sig
ned och säger med mycket låg röst):
Du är lycklig du, som har lof att vara
gammal!
Hon vinkar ett sista farväl och
flyttar sig hastigt tillbaka i ■sitt hörn.
Tåget sätter sig i rörelse och glider
utan brådska ut från stationen mellan
de hvita villornas blommande
trädgårdar.
Bakom Esterels beskuggade
bergtoppar håller solen på att gå ned.
Haf-vet är lugnt, mistralen har lagt sig;
i en stilla och svårmodig skymning dör
dagen hän . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
