Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1903 - Varberg, Nordhalland och dess målare. Af Gustaf Ullman - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VARBERG, NORDHALLAND OCH DESS MÅLARE.
Af GUSTAF ULLMAN.
I.
’VTär tåget längs hafvet passerar
nord-** ’ halländska kusten, äro i regel
kupérutorna inåt land tomma. Alla rikta
blickarna mot sjösidan för att njuta
af och söka fånga vattnets förfriskande
glans så intensivt som möjligt under
förbifarten.
Förnekas kan ej, att hafvet i
allmänhet ger ett strandlandskap dess
egendomliga skönhet, att dess
vackraste punkter äro utsiktsställen öfver
vågornas vidder, att hafvet med ett
ord gör det till hvad det är.
Men det, som, trots Kattegat, vållat
Nordhallands rykte såsom oändligt fult
och endast värdt att vända ryggen åt,
är väsentligen den oändligt stora
enkelheten i bergens och jordens linjer,
och den fint stämda, vemodigt ljusa
färgskalan. En ung målare från
mellersta Sverige, hvilken sett ett par
akvareller och skisser med motiv härifrån,
förvånades öfver den på en gång klara
och diskreta ton de erhållit genom
riklig användning af förblandningar i
hvitt. Senare nödgades han inför
verkligheten konstatera denna färgstämnings
fullgiltighet. Där kräfdes ljus, inom
de karga, starkt sträckta linjerna,
skimrade mjuka, afdämpadt klara färger.
Verner von Heidenstam har i en
uppsats om den landskapliga skönheten
med dess rikedom af utsökta
individuella växlingar i Sverige kallat
Halland plastiskt.
— Uttrycket är mycket sägande,
men torde ha all utsikt att bli
miss-förstådt. Utan tvifvel finnas utpräglade
landskapstyper inom vårt land, som i
ett eller annat afseende kunna sägas
vara plastiskt verkande genom form,
genom terrängens storhet och
utmanande kraft.
Men i detta fall gäller beteckningen
icke medlen, icke främst det
oundgängligt i ögonen fallande och ytligaxe —
det är totalverkan, själfva
skönhetsför-nimmelsens egendomligt plastiska ro
som berättigar och förklarar, hvad
detta ord om halländsk kust innebär.
På en klippig strand ner mot en
vid bukt ligger Varberg, f. d. Getakir,
Wardbierg m. m. — »Nordens
sanddosa» dömde Tegnér efter en trist
badsejour.
På klippudden drömmer fästet,
delvis raseradt, men imposant och öde,
storslaget från både land och sjösida.
Det är en minnesrik stenkomplex. —
Bisp Eskils munkstuga har legat på
dess grund, på vårdbergets krön.
Sedan har borgen varit hertiginnan
Ingeborgs och Knut Posses residens,
Unionens Margareta och en serie af
hennes hänsynslöse länsriddare ha styrt
haf och land från detta gamla fäste.
Men det är nog vackrare nu än för
några sekler sedan. Det är om
»nordens sanddosa» som den nu ter sig
för seende ögon jag vill tala. Om en
gammal stads och en gammal kusts
evigt unga fägring.
— När västerhimlen klarnar i
solnedgångens kristalliska skimmer, då
mörkna bergen mot denna blektgyllne,
ljusmättade bakgrund. De ligga som
gjutna, slumrande i ostörbar ro.
Linjerna skärpas, men bli ej fantastiskt
oregelbundna, ge inga vilda
silhuett-bilder af raserade tom eller sällsamma
och skrämmande ting. De låga,
långsträckta åsarna sluta en kedja såsom
af i all sin mjuka kraft förstenade
dyningar. — Spelade ej hafvet städse
sina brusande vaggvisor bredvid, skulle
detta landskap i sena skymningsstunder
ge intryck af dvala, af en sömn till
döds. Men en död utan förgängelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
