Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en omvänd kan skänka sitt andliga
fädernesland eller få för sin nya religion — allt
bildlikt taladt förstås — en entusiasm, så
stor, att han berömmer sig att röra sig
bättre i japansk än i europeisk dräkt och
är glad öfver att bli trött af att sitta på
en europeisk stol numera — dels är detta
Japan också för mig intressant som ett
sagoland, som på sitt sätt förverkligar ett
ideal, ett fridens ideal, som tycks delvis
innebära svaret på de västerns frågor, vi
just nyss vidrört, de brännande i vår
europa-litteratur, ty här ser man sannerligen
önskan och förmåga sammansmälta på ett
för våra förhållanden exempellöst sätt.
Man ser ett gladt folk, hvars alla behof
improviseras med »kärlek till det
ovaraktiga», med ett otroligt intresse och
förmåga att återgifva allt i naturen och glädjas
däråt, ett folk, som sätter sin stora religiösa
plikt i föräldravördnad och tacksamhet mot
förfader jämte blind lydnad mot kejsaren.
Och dock har allt detta icke alstrat ndgot
hemligt missnöje eller något strängt och
sträft förtryck. Alla vanor äro milda och
glada, folket är vänligt, fint och hyfsadt,
och hjälpsamhet hör till ordningen för
dagen, medan slagsmål, gräl och strider
nästan ej förekommer. Med sådana frukter
är det svårt att icke se i Buddhismen med
sitt förakt för individen och jaget och sin
lära att lyckan är att icke ha önskningar,
sitt utmålande af att den mänskliga bristen
ligger i de heta begären, som skapa olyckan,
det är svårt att icke se i denna religion
något underbart smärtstillande, en
samhällsgrundval, som måtte vara lätt att bygga
på. Är icke mycket af en samhällsharmoni
här förverkligad. Borde vi icke ta in några
dussin japanska missionärer här i landet?
Skämt åsido — om detta också icke är
fantasilandet, så förtjänar det att studeras,
och ingen kan tolka dess egendomligheter
både med konstnärens pensel och
samhälls-skildrarens penna bättre än Heam.
Att hissa upp Strindbergs nya bok Sagor
(Hugo Gebers förlag) till något nytt
uppslag i hans produktion kan icke falla mig
in, men den är öfverraskande, då han
näppeligen förr skrifvit något, som verkar
så harmoniskt, jag menar oblandadt
harmoniskt, ungt harmoniskt. Ibland komma
. osökt barnsliga vändningar å la Andersen,
och af detta skäl är titeln Sagor just den
rätta, ehuru nog barnen, som skola läsa
detta, helst böra bära långa kjolar eller ha
skägg på hakan. Af olika rang äro också
berättelserna, ett par tämligen obetydliga
och andra, mirabile dictu, så förfärligt
moraliska, att diktaren själf halft bekymrad,
halft skämtande säger: ja detta var en
uppbygglig historia. Primadonnan, som är
stygg och spotsk och af en nyck förjagar
sin älskare, den hygglige kapellmästaren,
och blir straffad med en fetma, som gör
henne för scenen omöjlig och sedan ångrar
sig och under tiden magrar och blir åter
tagen till nåder af publik och älskare —
den historien är ju nästan karamellsöt och
af sådana motiv som »Triumfatom och
narren» och »Jubal utan jag» kunde ha
gjorts mycket mera. Men man får
verkligen vara nöjd,, när det finns sådana
pärlor som »Sankt Gotthards saga» eller »Ett
halft ark papper», och för öfrigt finns det
en sak till att vara glad åt, Strindbergs
stil. Har ni märkt, när ni går i en skog,
där det växer linnea här och där bitvis,
ett, tu, tre ropar ni: »linneadoft», och så
upphör den plötsligt, men plötsligt ljuder
ånyo det efter en stund glada ropet: »nu
ha vi den igen», sedan kan det dröja en
lång stund, så att ni blir otålig: »nu är
det visst slut», säger ni, men i ett nu
framträder den ånyo: Det är detta jag
menar med Strindbergs stil, någonting
obeskrifbart, men en charm, en doft, som
man alltid längtar efter att få litet mer af
i en ny bukett.
Men non omnibus omnia — detta har
icke Sigurd, men i sin sista bok Svenssons
(Gebers förlag) har han otvifvelaktigt gett
prof på sina bästa egenskaper, det är den
gammaldags genomhederliga konflikten
mellan börden och kärleken, som här är
nyss berättad, figurerna i den lilla köpingen
äro tecknade med ovanlig kläm och
observation, och denna gång med måttlig
karri-kering, den präktiga doktorn är en verklig
prakttyp likasom också den tarfliga
baronen. Skada blott, att Berlinerepisoden ej
står i jämnhöjd med det öfriga — enligt
min mening.
Hellen Lindgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
