Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - Sommarsöndag. Ur Doktor Glas’ papper. (Fragment af en ofullbordad roman.) Af Hjalmar Söderberg - Vinter. Af Wentzel Hagelstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och vänner bland dem som ha diktat
och tänkt och sett för oss andra. Ofta
tänkte jag i min ungdom: den som
fick vara med; den som kunde vara
med. Den som kunde få gifva något
en gång, icke bara ständigt taga emot.
Det är så ödsligt att gå ensam med en
ofruktbar själ; man vet inte hvad man
skall hitta på för att kunna känna sig
vara något och betyda något och få
litet aktning för sig själf. Det är
troligtvis en stor lycka att de flesta äro
så anspråkslösa i den vägen. Jag var
det icke, och det pinade mig länge,
fast jag tror att det värsta är öfver nu.
Diktare kunde jag ju inte bli. Jag
kan ju inte ens se på supen och
rädisorna på bordet där borta med mina
egna ögon, jag ser på dem med
Strindbergs och tänker på en sexa på Stall-
mästargården som han åt i #n
ungdom. Och då kanotiärerna nf½s ilade
förbi på kanalen i sina randiga tröjor,
var det mig ett ögonblick som om
Maupassants skugga ilade före dem.
Och nu, när jag sitter vid mitt öppna
fönster och skrifver detta vid ett
fladdrande ljus — ty jag har motvilja mot
att röra vid fotogenlampor, och min
hushållerska sofver för godt efter sitt
begrafningskaffe med dopp för att jag
skulle ha hjärta att väcka henne —
nu, då ljuslågan flämtar i draget och
min skugga på den gröna tapeten
fladdrar och skälfver liksom lågan och
vill få lif — nu tänker jag på Andersen
och hans saga om Skuggan, och det
tycks mig att jag själf är skuggan, som
ville bli människa.
VINTER
Af WENTZEL HAGELSTAM.
~C tt godt stycke från allmänna
lands-■’-’ vägen långt borta i finnmarken
reste sig på trädlös mark en gammal
oformlig byggnad, som en gång
hade varit gulmålad.
Här bodde fader Qraunicke med
sina tvänne döttrar, Helene, 17 år,
och Louise, 15 år.
Så långt man mindes tillbaka hade
den gamla kåken stått där öppen för
alla-vindar, blottad för solgasset om
sommaren, skvalregnet om hösten och
yrsnön om vintern. Vid ena gafveln
växte en stor senig björk, som
skrapade med sina grenar på fönstret till
flickornas vindskammare.
Omgifning-arna voro ödsliga. Vid åkrarnas
dikesrenar ropade videbuskarna på
hvarandra. Från den ruckliga
förstu-kvisten förde en smal stig ut till byn
bakom höjderna på andra sidan
fälten. Af den stigen begagnade sig
Qraunicke och hans döttrar numera
sällan.
Fader Graunicke var gammal och
sysslade för sig själf med handslöjd
i den stora stugan, hvars enda
möbel var hans hyfvelbänk.
I byggnaden funnos flere rum, som
förut hade användts till
snickareverkstad, men sedan länge stodo tomma
och öfvergifna. Innanför stugan hade
Graunicke sin lilla trånga kammare,
dit ingen utom han själf någonsin
fick sätta sin fot. Man ville påstå
att han dolde guld i den hemliga
kammaren, men andra sade att det enda
han gömde på där inne var sorgen
efter sin hustru, flickornas mor, som
hade dött kort efter det de lämnat
hembygden i Östersjöprovinserna för
ätt söka sin utkomst i finnmarken.
Klockan sex hvarje morgon ropade
Graunicke i vindstrappan med
sten-torsstämma:
— Helene — Louise!
Och flickorna svarade:
— Ja, vi komma, far.
SOMMARSONDAG
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
