Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - Vinter. Af Wentzel Hagelstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VINTER
23
pinade in snön genom de små glesa
fönstren i vindsgluggarna.
Farstu-dörrn på nedra botten klafsade till,
och draget blef så starkt att ljuset
slocknade i Helenes hand. De
skyndade tillbaka till sängarna.
— Jag fryser, huttrade Louise, —
jag måste klä på mig och göra upp
eld i kakelugnen.
— Ja, låt oss göra det.
De drogo kjolarna på sig och
kastade schalar öfver sina hufvud. Så
gjorde de upp brasa och satte sig
framför kakelugnen på golfvet. I
eldskenet kunde de se hur snön trängde
in vid kudden i det söndriga fönstret
och föll ned som ett sväfvande hvitt
stoft öfver golfvet; det blef ett långt
jämnt snöband. Blåsten ruskade om
den stora björken, så den knakade och
kved. De lutade sina hufvud mot
hvarandra och stirrade med torra
blickar in i brasan, som började flamma
och spraka. En tung dvala sänkte
sig ned öfver de två på golfvet, där
de kröpo ihop som bylten i
ljusstrimman, och de somnade in hufvud mot
hufvud.
När brasan hade brunnit ut och det
svartnade i kakelugnen, steg solens
förlösande eld vid synranden i öster,
och en milslång ljusstrimma sökte sig
fram öfver snöfälten, där vinden
somnat uttröttad efter nattens rasande
kamp. Den glimmade till mellan den
stora björkens grenar, föll in genom
fönstret i vindskammaren och rörde
lätt vid flickornas hår. De sprungo
upp yrvakna och sågo på hvarandra
med stora ögon.
— Herre Gud! hvad tror du
klockan är? uttstötte Helene. — Det är
ljusan dag — Tänk, om han ropat!
- — Ja, om han ropat! — Jag ser
på himmeln att det är sent.
Louise öppnade dörren. Solen
tittade in genom gluggarna på vinden,
där små snödrifvor höjde sig som
sockertoppar på bestämda afstånd från
hvarandra. Allt hvar stilla. Hon stäng-
de dörren och gick mot fönstret.
Rutorna glimmade som guld. Björkens
grenar hängde stilla liksom domnade
under tunga snödraperier. På
fönsterbrädet satt en domherre och
lyste med sitt röda bröst. Himmeln
hvälfde sig hög och grannblå
öfver de glada hvita fälten, där den
stigande solen strödde silfver och guld
med fulla händer.
Nattens ängslan var som med ett
trollslag försvunnen, och flickorna
skrattade åt sin barnsliga rädsla,
medan de kammade sitt hår och
skyndsamt gjorde sig i ordning.
De sprungo vindstrappan ned och
tittade in i den stora stugan. Den
var tom. Solstrålarna hoppade
öfver hyfvelbänken.
— Han har bestämdt ropat,
hvis-kade Helene.
— Gå och se efter om han är i
kammaren, uppmanade Louise.
— Gå du! kom det tveksamt från
Helene.
Louise gick raskt fram till den lilla
kammarens dörr och knackade på.
Intet svar. Hon öppnade försiktigt
dörren.
— Här är ingen! utropade hon. —
Hvad vill det säga ?
— Ja, pappa som aldrig går ut,
inföll Helene med ängslan.
— Han har väl gått ändå, för en
gångs skull, återtog Louise. — Låt
oss koka kaffe så länge. Helenes
förvånade ögon irrade kring rummet.
Men systerns säkerhet lugnade henne,
och de gjorde upp eld och kokade
kaffet. Så klefvo de upp på
hyfvelbänken och sutto med händerna i
skötet, talande om sina minnen från den
hemska natten.
Minuterna gingo och fyllde
halftim-men och heltimmen och mera än så.
De började åter undra hvar fader
Graunicke kunde dröja så länge. De
hoppade ned från hyfvelbänken och
gingo husvilla omkring i stugan.
Mekaniskt öppnade Louise dörren, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
