Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - Den halte Eros. Novell af Mark Stern. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
VARI A
Hon pekade diskret på professorn:
»Sofver han: Han vill nog vara i
fred. Den som vore så förståndig som
han, när man har tråkigt!»
»Har ni tråkigt här?»
»Usch! Och dom tror att jag är
kär i den där fjolliga notarien, ha, ha,
ha!»
»Gubben vill väl gärna ha er till
sonhustru?»
»Naturligtvis! Vi träffades i somras.
Aldrig går jag hit mer.» Hon slog
om: »Vet ni, jag känner er syster.»
De satte sig ned vid bordet med
vyalbumen. Professorn låtsade ej om
dem. De talade halfhögt om Henrys
syster, som icke mera var helt ung och
som icke ville gifta sig.
»Men jag ville nog helst bli gift»,
sade Rut besinnande.
Det stack till i Henry.
Naturligtvis tänkte hon på en man, naturligtvis
var hon redan kysst af en man,
kanske mer än det. Hennes utseende
borgade för hvarken det ena eller
andra, och det var honom också i
principen likgiltigt — men känslan af en
annans rätt till henne bet sig
irrite-terande fast i honom och släppte
honom ej. Han betraktade hennes ena
mungipa som log, och ett ögonblick
erfor han en svindlande åtrå att kyssa
henne just där, som för att utplåna
märket af den andres kyss, ett
bestialiskt begär att plåga och förödmjuka
denne andre . . .
Han fattade sig emellertid och sade:
»Gifta er? Gör inte det? Af alla
former för samvaro är äktenskapet dock
den värsta.»
Förvånad såg hon på honom.
Mungiporna drogos en liten mån högre
upp.
»Ni är ju gift själf», sade hon
tanklöst.
Han ville inte svara »just därföre»,
utan sade på måfå: »Det finns ju
undantag. »
»Inte många!»
»Ser ni? Säger ni det inte själf nu?»
Han såg hennes ena fina hand leka
bland fotografierna på det mörka
bordet. Hon fingrade mekaniskt på de
fyrkantiga pappbitarne, slängde undan
dem och tog upp dem igen. Hon sade:
»Jag har verkligen sällan sett riktigt
lyckligt gift folk. Men hvad ska man
göra? Man kan ju alltid skilja sig.
Det ligger ändå något löjligt öfver att
vara fröken, åldrad och ärbar.»
Hvad är du för en människa? tänkte
Henry utan att höra på henne. Här
sitta vi bredvid hvarandra som en röd
klädning bredvid en frackkostym och
växla ord, af hvilka i sitt banalitet
intet enda går utom det som parkett
väntar af oss. Och nu har jag
ingenting mera att tala om.
Men lika omöjligt var det för honom
att resa sig och gå.
Hur fan ska man tala med kvinnor?
tänkte han förtretad. Förstod hon
ingenting? Hans högra knä snuddade
vid hennes klädning och den lätta
beröringen brände honom. Hon tittade
på fotografier från museerna i Italien.
Dä drog plötsligt något hans blick
till sig. Han såg upp. I dörren stod
hans hustru. Hon hade ett lidande
utseende som han visste vara anlagdt.
»Henry», sade hon, »jag far hem.
Jag mår inte bra».
Fröken Schiirer reste sig deltagande.
»Åh — hur är det?»
»Ack, fröken» — Anna Thesleff
suckade — »det är inte så roligt alla
dagar! »
Henry observerade hennes vana att
uttrycka sig i allmänna, sentensliknande
ordalag, på hvilka det var svårt att
finna svar. Han bugade sig för fröken
Schiirer och följde sin hustru.
När de kommo ner på gatan talade
han icke till henne, ehuru han visste
att hon väntade det. Tigande togo
de spårvagnen vid Tegnérgatan och
ruskade tigande fram genom den ännu
lifiiga och upplysta staden. Ett par
gånger suckade hon, men han låtsade
ej höra det. Lika tysta nådde de sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
