Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - Den halte Eros. Novell af Mark Stern. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
VÄRJA
det var och han berättar henne om
allting, och han är minsann inte sämre
än du för det!»
Henry höll ännu hustruns hand i
sin. Han svarade mildt:
»Min lilla vän, du skulle inte förstå
mig om jag gjorde som direktören.»
»Ska jag vara dummare än hon?»
»Naturligtvis inte, men det är i alla
fall så. Om jag nu brutit i vänlighet
emot dig, så förlåt mig och jag skall
försöka bättra mig.»
Föraktfullt skrattade hon. »Jag
känner till det där!» Men han låtsade
om ingenting.
Han var nöjd öfver att samtalet icke
tagit en intimare vändning, som
slutligen bringat det hän till smekningar
och en ömmare försoningsscen. Nu
stod hon midt i rummet och började
långsamt plocka smyckena ur
kläd-ningslifvet. Henry hade åter satt sig
till skrifbordet och öppnat en låda
så gaf han cigarren ny eld.
»Godnatt Henry,» sade hans hustru
afvaktande.
»Godnatt lilla Anna.»
Han antydde en rörelse som för att
vända sig om, men fullbordade den
ej. Han hörde hustruns kjolar fräsa
genom rummet och så i dörren, kväfdt,
hennes sista ord som föreföllo honom
fullkomligt omotiverade:
»Jag har i alla fall mina barn!»
Nästa dag regnade det snöblandadt
Man var nu i mars månad.
Thesleffs bodde vid en af de breda,
grå Östermalmsgatorna, i ett af dessa
stora hus med våning bredvid våning
och våning öfver våning och en högre
militär eller en generalkonsul som
dekoration i någon af dem. Gatan var
obetydligt trafikerad, den hade nästan
inga butiker och var ingen
promenadplats. Idag såg man en och annan
paraply ojämnt strutta fram mot
regnet och blåsten, och utanför en stängd
port satt en liten hund och skälfde.
Thesleffska barnen iakttogo honom
spändt från sängkammarfönstren. De
hade inte fått gå ut idag och de
sysselsatte nu sin fantasi med gissningar
om dem som rörde sig därnere i
stänket från de våta stenarna.
En dam i stor regnkappa och
omåttligt lyftade kjolar nästan sprang förbi.
»Den där, det var själfva
drottningen!» sade Vera. Det beredde dem
ett stort nöje att tänka sig kungliga
personer vandra ute bland folket i de
mest oväntade situationer.
En annan dam vek fram om
närmaste gathörnet. Hon hade endast
vanlig promenaddräkt och bar en
bukett af de tidigaste snödropparna.
»Den där!» ropade lille Knut. »Hvem
är den, Veja?»
»Asch, ser inte Knut att det är
faster Gunilla? Mamma, mamma, faster
Gunilla kommer!»
Modern trädde fram till fönstret
och såg ut. Ja, det var Gunilla. Fanns
det någon människa fru Anna tålde
riktigt illa, så var det väl svägerskan,
Henrys ena och ogifta sy¾er. Nu
kom hon naturligtvis och tänkte äta
middag där, nåja, så fick hon nöja sig
med hvad som bjöds. Hon lät henne
ringa och höll tillbaka barnen, som
ville springa och öppna, tills jungfrun
Svea visat sig i salsdörren och anmält
att hon inte var snygg.
»Öppna då, Vera!»
Fröken Gunilla Thesleff var öfver
trettio år. Hon hade ett stort
röd-blondt hår och ett lustigt, grimaserande
ansikte, som lika väl kunde varit en
pojkes, Thesleffarnas blå ögon, en nätt
figur, vackra händer och fötter. Hon
var kassörska i en bank och bodde
tillsammans med en gammal släktinge.
Anna Thesleff kysste henne belefvadt
och bad henne stanna till middagen.
Så sade hon:
»Du kom aldrig till farbror Otto.»
»Mozelius? Det trodde väl ingen.»
»Det var mycket trefligt och fint
där, ska jag säga dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>