Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - En fordringsägare. Af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FORDRINGSÄGARE
37
— Nå, Karl, har du något roligt
att föreslå? Känner du att jag luktar
curacoa — du kan inte tro så lifvad
middag jag varit på.
Direktören sysslade vid hörnskåpet
med en butelj och glas. Han vände
hufvudet och sade öfver axeln:
— Jag har biljetter till
teatermaskeraden — hva’ säjer du om de?
Hon ryckte på axlarna.
— Ska’ vi inte fara till Köpenhamn
som du lofvade? När reser din —
din fru?
Han blef plötsligt förargad.
— Min hustru reser när hon reser,
förstår du det! Mja. Vill du ha likör
eller vin, Martha?
Flickan gjorde en spotsk grimas.
— Fattar du humör, kan du gärna
kalla mig fröken Duré — som förr...
En skarp ringning på dörren afbröt
replikväxlingen. Direktör Bankert sköt
hastigt in buteljerna i skåpet och stod
stilla, lyssnande med återhållen
andedräkt.
En ny ringning.
— Gå och öppna, Karl, hviskade
flickan, ännu hvitare än förr. — Jag
går in i lagerrummet — gud, det
måtte väl aldrig vara din fru!
Direktörens panna rynkades.
— Hvem kan det vara, klockan är
ju öfver tio, mumlade han.
Det ringde ånyo, en lång ringning,
som gaf återskall i de stora rummen
utanför. Flickan sprang ut genom en
dörr, dold bakom en portiär. Herr
Bankert kände en lindrig rysning längs
ryggraden, men gick motvilligt att
öppna, i förbifarten vridande upp en och
annan elektrisk lampa i filen af
arbetsrum.
— Satan, hväste han mellan
tänderna, porten har naturligtvis ej varit
ordentligt stängd.
Då han försiktigt öppnade
tamburdörren såg han en liten gubbfigur stå
hopkrupen i farstun. Han blef
ögonblickligen sig själf igen och röt:
— Hvem ä’ ni, hvad vill ni, hvar-
för står ni här, hur kan ni ge er till
och ringa på så sent? Hur kom ni
genom porten, hva? Borde kalla
polis...
Men den lilla gubben, som för öfrigt
var någorlunda snyggt, ehuru
luggslitet klädd, begagnade sig af
ordströmmen till att tyst och behändigt skjuta
upp dörren och slinka in som en
skugga. Därpå tog han af hatten och
såg upp på den vredgade direktören.
— Seså, Bankert, sade han, jag skall
strax gå. Var nu bara lugn i fem
minuter så blir du mig sedan tacksam
för att jag ej kom på mottagningstid.
Kom skeppsbron på väg hem till söder.
Såg att det lyste i grändfönstret —
gamla vanan, tänkte jag. Porten
öppen — de här gamla husens tunga
porthalfvor stängas ej så lätt af små
handskfingrar. Gamla vanan, tänkte
jag. Och så smet jag upp.
— Stig in, sade Bankert. Han var
mer förvånad än ond, och hans röst
lät därför ej ovänlig. Den andres
ansikte ljusnade.
— Såja, sade han, såja. Nå, får
man stiga in än en gång i det allra
heligaste? Här är kallt, för att inte
säga hemskt, med alla tomma stolar
och pulpeter. Men därinne har du
förstås —
Direktör Bankert vände sig bort för
att släcka en lampa.
— Du misstar dig, sade han, jag
är ensam. Det är slut med
galenskaperna. Stig på. Jag satt och arbetade.
Han gick hastigt före sin besökare
och hann rätta en smula på
dörrpor-tiären på kabinettets kortvägg. I själfva
verket var det dock högst ovälkommet
detta besök. Naturligtvis skulle den
gamla suddaren tigga pengar igen och
han, Bankert, blifva tvungen ge en tia.
Bara han nu finge iväg den objudne
gästen skapligt fort.
Denne hade långsamt trädt in och
såg sig ogeneradt omkring. I det
fårade brännvinsansiktet sken ett löje,
ett galghumoristiskt löje, som var på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
