Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - En fordringsägare. Af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
VARI A
en gång ondsint och hånfullt. Han
såg sig snabbt omkring och gick
därefter fram till hörnskåpet. Bankert
ha-jade till.
— Vänta, sade han oroligt, du ska
naturligtvis ha konjak, det är klart det.
Kom och sitt här vid bordet, så skall
jag plocka ut litet —
Och han gick nervöst fram och tog
ut en butelj, under det den andre satte
sig.
— Kom fort till saken, bad Bankert
och fyllde ett glas, jag skall säga dig
att någon kan komma... det skulle ej
förvåna mig om i kväll min hustru —
Han rumlade med glasen och höjde
sitt eget, som var tomt.
— Nåå, skål — drick då — mja.
Besökaren drack — tvunget och
girigt på samma gång.
— Tre stjärnor, sade han, jo jag
tackar ja! Du har bestämdt tagit fel
i skåpet, Bankert?
Bankert rynkade ögonbrynen, ej åt
repliken, men emedan han ansåg tiden
inne.
— Hvad vill du? sade han tvärt.
Den andre mjuknade genast. I en
ton, omöjlig att återgifva, började han
en sorts van och yrkesmässig litania:
— Kära Bankert, blif ej ond, men
tänk på — kom ihåg, hur många
papper, aflånga papper, fyrkantiga papper
— alla möjliga slags papper, jag hjälpt
dig att svarfva ihop vid det här
bordet! Jaja, då dugde gubben Duré —
stadsmäklar Duré gubevars — inte
sant Bankert? Nej, vrid dig inte så
där — jag önskar ju så litet! Jaja,
jag vet att du hjälpt mig så ofta —
visst har du det — och att det finns
andra — men ser du, jag har alltid
tyckt att du var litet mer skyldig än
de andra... nej bli inte...
Direktör Bankert hade rest sig. Han
hade hört ett ljud från lagerrummet
och samtidigt upptäckt på
divanhör-net den vackra boan, hvars krökta form
påminde om en orm och hvars
mård-hufvuden glänste emot honom med
laxröda gap och orangefärgade
pupiller. Han hörde ej hvad den
afsig-komna parasiten lallade om, men kände
en oresonlig vrede stiga inom sig vid
anblicken af plagget på soffan —
liksom man understundom irriteras, ej af
luftdraget, men af de stickor och strån,
af själfva de dagrar, det medför.
— Hvad säger du, stötte han fram,
skyldig, skuld — han hade ej hört
ordet, men antog instinktivt det vara
nämndt — hvem är skyldig dig
något?
— Nånå, mumlade gubben,
samtidigt jämkande på buteljen.
Bankert satte sig. De falska
mård-hufvudenas ögon hypnotiserade honom
och han ville ha ett slut på besöket.
— Hur mycket? sade han.
Men gubben Duré skrufvade sig på
stolen.
— Seså, medlade han, låt mig tala ...
ja, skål!
Och därpå fortsatte han sin ramsa,
yrkesvant och oförtrutet:
— Kära Bankert, du tror jag nu
tigger ett par tior. Nej, vet du —
nu ser du mig för sista gången. Hör
på — joo, det är allvar! — jag har
gjort upp en lista, jaa, en lista på
mina gäldenärer, om jag får begagna
det ordet. Ser du nu tänker jag flytta
till en liten stad, joo, så vid gud! —
Sigtuna eller Strängnäs, eller något
dylikt. Och hvar och en af er bidrar
med ett par hundra, förstår du, ett par
hundra... det blir en tre, fyra*tusen.
Här har redan Hart och Felding
skrif-vit på, och Heilitz och Möller och
Danzig. Seså Bankert, tro mig, det
är enklaste och billigaste sättet att slippa
gamla Duré — som dock en gång
var sablarna så nyttig... jojo men,
gossen ...
Det som mest pinade direktör
Bankert i denna stund var ej flickan i
lagerrummet eller hennes boa på
chäs-longkanten, ej heller gubben vid
konjaksbordet eller hans fordringsprat,
utan det väckta minnet af gångna tider,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
