Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - En fordringsägare. Af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FORDRINGSÄGARE
39
som direktören helst skulle hafva velat
se för evigt begrafna. Han tänkte
mindre på de lumpna hundralappar,
som begärdes, än på de risker, och
undervattenskap, han en gång snuddadt
vid och visserligen lyckligt dubblerat
men aldrig lyckats förgäta. Och dessa
minnen förekommo honom så
gigantiska, att han tviflade på att hans
nuvarande ställning var byggd på den
solida grund, han och andra fordrade.
Därför sökte han i rent själfbedrägeri
motsäga vålnaden som satt där och
spökade med ruskiga påminnelser.
— Nåja, sade han öfverlägset, det
må vara att du behöfver och till och
med anser dig ha en viss rätt, men,
kära Duré, som någon slags
fordringsägare duger ej att du uppträder. Fick
du ej din betalning då din lilla hjälp
ibland anlitades? Var det ej därpå du
lefde — att du lefde öfver lönen
angår ej mig. Nåå, svara, fick du ej
betaldt, är jag något skyldig, hva?
Gubben hostade, men hans ögon
gnistrade till i ljuset från nymfens röda
lampa. Han såg på en gång
under-gifven, lömsk och elak ut. Så
hvi-skade han:
— Hör du Bankert, du. Hur mår
min brorsdotter? Hur mår fröken
Martha Duré? Är hon välbeställd
kassörska hos direktör Bankert nu?
Direktören satte sig. Situationen
var ju litet egendomlig — ett
ögonblick frestades han tro det hela vara
öfverlagdt, man kunde minsann aldrig
lita på den sortens kvinnor. Han
svarade hårdt och kallt, men likväl i
dämpad ton:
— Nej, det vet du. När din herr
bror behagade rymma från mig till
Amerika så tog jag fröken Duré på
kontoret. Det fanns vid gud ingen
baktanke — då. Men hon hade
ingen lust till arbete, det vet du också.
— Därför hjälpte du henne in vid
teatern ?
— Ja, om du så vill.
— Och därför tog du henne
därifrån efter ett hälft år?
— Hon dugde ej. Förresten, hon
har sannerligen ej heller blifvit
obetald! Det finnes summor i mitt
privatkonto som skulle få dig att spärra
upp ögonen om du såg dem. Du kan
tro mig om det.
— Ja, ja, det tror jag. I den
sortens affärer har du aldrig varit gnidig.
Nå. Egendomligt släktintresse
du visar, det märktes ej på sin tid.
— Seså Bankert, förlåt.
Bankert kände sig plötsligt nöjd.
Nu skulle gubben få sina pangar, det
kändes som ren barmhärtighet och
samtidigt voro de dock ej precis
af-lurade. Ty på sätt och vis hade han
nog rätt i att uppträda litet
fordringsägareaktigt.
Han slog ut med handen:
— För all del Duré. Kom upp i
morgon mellan fem och sex, säg half
sex, så får du femhundra. Men sen
är det stopp och du skall till landet.
Nåja. Och tag nu konjaksbuteljen med
dig och knalla i väg. God natt.
Han följde den struttande gubben
ut i tamburen och afbröt de
strömmande tacksägelserna:
— Ja, ja, håll mun — jag är ej så
hård som många. Sch, tyst . . . prata
skräp ... stå ej på näsan i kroken
där nere. Porten öppnas inifrån —
Direktör Bankert kände sig nöjd då
han gick tillbaka in. Han
småhviss-lade. — Jag betalar hvad jag förtär,
tänkte han. Jag är intet skyldig.
Från de mörka förrummen såg han
rakt in i det rödskimrande kabinettet.
En lätt slinga af cigarrettrök sam svagt
gungande i luften framför hans
parian-venus, som rodnade i lampans ljus.
Innerdörrens portiärer rördes häftigt
som längtade någon därbakom att
springa ut, och från divanen grinade
de små oäkta mårdhufvudenas hvita
och spetsiga tänder i blodiga gap.
Deras runda ögon lyste som eldkulor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
