Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - Sången om lyckan, af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så får vintern komma, värmen
har jag bundit i ett tag
som en brasa bakom skärmen.
Lyckan för en man som jag
är ej larm och lusteldslågor,
icke färd på vårens vågor,
det är tålamod och lugn,
litet lugn åt tankesvärmen
och en smekning vid en ugn.
Kära, låt oss hålla samman
midt i lumpenhet och skrock.
Festen tar väl slut, och flamman
blir till glöd men värmer dock.
Händer slitas, känslor slitas,
det är lagen, men vi nitas
fastare af ödets slag
än af unga dagars gamman
och beprisade behag.
SÅNGEN OM LYCKAN
Åren gå och väggens pendel
mäter deras tysta tal.
Som en gammal sång af Handel,
darrande och skymningssval,
kommer ålderdomen sakta
till den boning, där vi vakta
minnena vid lampans ring
och i lådor med lavendel
gömma några nötta ting.
Och vi vänta inga flere
ödeskast af ve och väl.
Det är slut, ridån är nere.
Käraste, så bjud farväl.
Våra stackars ord förlora
sig i mörkret, och det stora
stumma slukar alltihop,
lifvets sista miserere
som dess första lyckorop.
41
Bo Bergman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
