Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1904 - Giosué Carducci. Af Astrid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
VÄRJA
år, då det för den italienska nationen
gällde lif eller död, och han hängaf
sig med hela sin glödande själ åt
den brännande frågan: vara eller icke
vara. På samma gång äro dessa
dikter fria från hvarje partihat. De äga
de stora viddernas lugn och klarhet,
örnens flykt och vingslag. Bland de
bästa räknas den till Viktor Emanuel
och den till Qaribaldi, med anledning
af den senares tillfångatagande vid
Aspromonte. Tyvärr finnas icke
några af dessa dikter i svensk
öfver-sättning. En sonett om Mazzini,
skrif-ven år 1872, är af följande lydelse:
Som Genua, marmorjätten, ensam rår
på klippa kal, den hafvets vågor skölja,
så, i en usel tid, på seklets bölja
orubblig, stor och sträng han upprätt står.
Från dessa klippor, där i unga år
Kolumbi öga sökte vägen följa
till okänd värld, som hafvets dimmor dölja,
i skymningskväll Italiens tredje vår
han såg med Oraechi hjärta, Dantes själ;
mot den han styrde genom’ dödens länder,
ett graflagdt folk, det var hans hjältehär.
Nu biltog gubbe blicken, mild, men stel,
där aldrig löjet lekt, mot himlen vänder:
mitt ideal, du ensamt sanning är!
Och samma motto skulle skalden
kunna sätta öfver sitt lifsverk.
Aldrig har han ryggat tillbaka för hvad
han ansett vara sanning eller låtit sin
öfvertygelse vika för materiella
fördelar.
Utom de patriotiskt hänförda
sångerna, har skalden gifvit prof på sin
satiriska förmåga mot dem, som
van-ärat det italienska namnet, mot
fäderneslandets fiender. Men då dessa:
Napoleon, påfven och andra, falla, då
friheten aflöser förtrycket, då Italien
blifvit ett, försvinner också skaldens
bitterhet såsom nattens dimmor
försvinna för solen, säger en hans
kritiker. Och — fortsätter denne —
därigenom förklaras äfven den
inkonsekvens man förebrått Carducci, så-
som då han efter att ha förbannat den
gamle påfven, hvilken låtit strömmar
af italienskt blod färga Italiens mark,
senare i sin Kärlekens sång,
har ett medömkans ord för den i
Vatikanen inspärrade, för honom, som är ]
»sin egen fånge».
Skalden är dock ej inkonsekvent i
sin politiska åskådning. Så länge
Pio nono förmådde motsätta sig
Italiens enhet, hade han för honom
endast hatets och hämndens ord, men
så snart den gamle gjorts oskadlig
och det ideal hvarom skalden och hans
folk drömt var nådt, är hvarje
vredesyttring öfverflödig. Till Pio nono
skrifver skalden då dessa gripande
rader:
O, säg, mig gubbe, säg om ditt sinne,
där nu du stapplar mot din graf,
ej stundom vaknar bleknadt barndomsminne
af Sinigaglias kust vid soligt haf?
Slå upp på gafvel Vatikanens bommar!
och jag vill leda dig ur unken sal...
Se ut, medborgare! Kring vår som
blommar,
och töm för friheten en fylld pokal.
Då fosterlandet ej längre behöfde
vår skalds kraftiga understöd, hängaf
han sig åt de ideal, om hvilka han
som yngling drömt och från hvilka
politiken slitit honom. Den här ofvan
citerade kritikern säger: Skalden visar
sig nu såsom en grekisk poet, en
»grekernas lärjunge.» Han lefver och
känner i vårt sekel på samma sätt, som de
grekiska klassikerna skulle lefva och
känna. Det ser ut, som om vår
författare redan från barndomen inandats
Greklands rena luft. Hans hellenism
öfverströmmar af känsla; han är
innerligt förtrogen med antikens form,
men uttrycker med den sina egna
känslor. Se här ett prof därpå, kallad
Hellenisk vår.
Mot öde pol den kulna vintern flyr
och blomstren gå den flyktande i spåren;
och i mitt hjärta ack, o Nina! gryr ånyo
våren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
